Att fascistiska föreställningar om en hotad nationell gemenskap allt mer dyker upp i mainstream ökar inte bara risken för ett nytt Utøya eller Trollhättan. Det ökar också den vardagliga utsattheten av rasism.
Dragkampen kring hur det fascistiska terrordådet på Utøya 2011 ska minnas blossade åter upp kring 10-årsminnet av händelsen. Kritiken mot att ”plocka politiska poänger” har hörts frekvent i sociala medier från personer i de blåbruna vattnen, trots att dådet just var uttalat politiskt. I Norge kallas det att spela ”Utøya-kortet”, och har effektivt använts för att tysta debatt som länkar Anders Behring Breiviks ideologiska värld till partier som Fremskrittspartiet, där dess beståndsdelar återfinns.
Liberalerna, som precis öppnat dörren för ett samarbete med SD väljer på Twitter att på årsdagen markera mot ”extremism och antidemokratiska krafter”, i stället för att faktiskt nämna det ideologiska sammanhanget. SD ville på Twitter hedra de som dödats av ”bomber och gevärskulor” för tio år sedan, som vore kulorna och bomberna självstyrda och inte avlossade av en individ som delar deras tankegods och världsbild.
Hos mig sitter en mening kvar, ur mitt samtal med Utøya-överlevaren och vänsterpolitikern Ali Esbati, tidigare i veckan. Vi pratade bland annat om vikten av att förstå dådet just politiskt. Hur risken för högerradikala, rasistiska terrordåd ökar när rasism görs till mainstream och torgförs och backas av etablissemanget. Hur människor kan lockas att gå från ord till handling.
Esbati sa: ”Det är viktigt att förstå Utøya politiskt för att minska risken att det händer igen, men det är också viktigt för att minska risken för alla andra dåliga saker, allt som händer alla dagar när det inte inträffar ett terrordåd.”
Det vi nu ser är ett socialdemokratiskt parti som blir allt mer rått och demagogiskt. Man utlovar noll flyktingar.
Allt som händer alla dagar när det inte inträffar ett terrordåd. Alla dagar som inte är ett nytt Trollhättan eller Bærum. Alla de som inte är en Anton Lundin, som dödade tre personer med invandrarbakgrund på en skola i Trollhättan eller Philip Manshaus som dödade sin adoptivsyster och sedan attackerade en moské, men som ändå känner sig nödgade och stärkta i att agera och markera.
Dels den lågintensiva terrorn i form av våldsamma hatbrott. Jag tänker bland annat på det nazistiska mordet på Bornholm förra sommaren, när två bröder, varav en med en svastikatatuering, torterade och mördade dansk-tanzaniern Phillip Mbuji Johansen. Detta i ett Danmark som nyligen hade genomgått en valrörelse där flyktingfrågan stod högst på dagordningen och där även danska socialdemokraterna hade anammat radikalhögerns retorik om invandring.
I Danmark handlar det alltså inte längre bara om högerns anpassning till nyfascistiska och högerpopulistiska radikalhögerpartier. Det vi nu ser är ett socialdemokratiskt parti som blir allt mer rått och demagogiskt. Man utlovar noll flyktingar. Bland världens hårdaste migrationspolitik håller på att ta form i landet. Inte ens asylsökande som får ja på sin asylansökan, ska sätta sin fot i landet, hela mottagandet ska outsourcas till afrikanska länder.
Och som ett brev på posten: det senaste året har antalet hatbrott riktade mot hbtq-personer och etniska minoriteter ökat i Danmark. Men jag tänker också på den vardagliga erfarenheten av rasism, som aldrig når polisens statistik. Skällsorden, hatmailen och kommentarerna, uppmaningarna att ”åka hem”, nidbilderna, nedsättandet och avhumaniseringen.