Sett utifrån kan den östeuropeiska utvecklingen i auktoritär riktning tyckas uppvisa en skrämmande lagbundenhet. Just därför är det dock viktigt att observera de skillnader som ännu finns mellan ländernas politiska klimat.
Under vintern och våren har de oroande nyheterna från Polen kommit slag i slag.
Det högerkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa har, sedan de tillträdde i slutet av förra året, rivit upp för dem misshagliga utnämningar av domare till landets författningsdomstol, gett finansministern rätt att utse och avskeda personer på ansvarsposter inom public service, skisserat ett stopp mot att få tala om polska dödsläger under andra världskriget och, nu senast, ställt sig bakom ett initiativ från biskopar i landet om att totalförbjuda abort.
Inte för inte har jämförelser gjorts med utvecklingen i auktoritär riktning i Viktor Orbáns Ungern.
Efter år av mer eller mindre flagrant nyliberal experimentverkstad har många människor förlorat hoppet om den västliga liberala demokrati som skulle frälsa dem.
Sett utifrån kan det politiska förloppet i de östeuropeiska länderna tyckas uppvisa en skrämmande lagbundenhet. Efter år av mer eller mindre flagrant nyliberal experimentverkstad har många människor förlorat hoppet om den västliga liberala demokrati som skulle frälsa dem efter järnridåns fall, och vänder sig i stället till auktoritära och direkt reaktionära alternativ.
Just därför är det dock viktigt att observera de skillnader som ännu finns mellan ländernas politiska klimat. Utan att göra sig några illusioner om att vissa stater skulle vara vaccinerade mot en utveckling i antidemokratisk riktning – eller att människors vardag automatiskt skulle vara bättre i ett land med högerliberala influenser än i ett auktoritärkonservativt – säger detta oss ändå något om samhällets villkor.
Polen och Tjeckien är två grannländer med på ytan likartade förutsättningar. Båda tillhör en västslavisk språk- och kultursfär, både var del av östblocket, båda har efter 1989 upplevt en samhällelig omgestaltning med liberaliseringar, privatiseringar och industrinedläggningar.
Utan att ha förmågan att i grunden förändra människors livsvillkor är denna parlamentariska vänster ändå bärare av någon form av vision bortom den råa marknadsliberalismen.
Men i Tjeckien är det lite mer blygsamt marknadsivrande socialdemokratiska partiet regeringsparti och en av landets politiska bjässar, samtidigt som det reformerade kommunistpartiet återkommande har runt 15 procent av rösterna i nationella val. Utan att ha förmågan att i grunden förändra människors livsvillkor är denna parlamentariska vänster ändå bärare av någon form av vision bortom den råa marknadsliberalismen. Religionen är det i mycket ringa utsträckning – Tjeckien brukar räknas som ett av världens mest sekulariserade samhällen, där bara drygt 10 procent av befolkningen är bekännande katoliker och alla andra religiösa orienteringar obetydliga.
I Polen, däremot, störtade den ur kommunistpartiet sprungna Demokratiska vänsteralliansen, landets ledande socialdemokratiska kraft, samman i ett korruptionsinferno i början av 00-talet. Partiet saknar i dag helt representation i sejmen och är på även på alla andra sätt marginaliserat.
I stället har det högerkonservativa Lag och rättvisa stigit fram som bärare av såväl den sociala dimensionen i den polska politiken som av landets vittomtalade katolska folkopinion. För vanliga människor tycks valet stå mellan Lag och rättvisa och det liberalhögerinriktade – men mindre värdekonservativa – partiet Medborgarplattformen. Det är också mellan dessa två som regeringsmakten alternerat på senare år. På tredje plats i valet förra året kom partiet Kukiz’15, som öppet samarbetar med den yttersta högern.
Törsten efter något annat bär fram auktoritära och nationalkonservativa politiska krafter.
Marknadslösningarnas sociala obarmhärtighet, i kombination med de senaste årens ekonomiska kris, har slagit hårt mot människor i de östeuropeiska samhällena. Törsten efter något annat bär fram auktoritära och nationalkonservativa politiska krafter, så länge det inte finns något socialt rättviseivrande alternativ som kan fylla deras plats.
Det ger en liten vink om vilket utrymme som skulle finnas om bara några verkligt progressiva samhällskrafter förmådde slå rot.