Regeringen med det minsta parlamentariska underlaget i det demokratiska Sveriges historia har lagt fram sin höstbudget. I och med den så kallade decemberöverenskommelsen är de ändå garanterade att få igenom den. Det hindrar inte moderater och andra att klaga högljutt innan de lydigt lägger ned sina röster. Skattehöjningar för dem som tjänar mest är det […]
Regeringen med det minsta parlamentariska underlaget i det demokratiska Sveriges historia har lagt fram sin höstbudget. I och med den så kallade decemberöverenskommelsen är de ändå garanterade att få igenom den.
Det hindrar inte moderater och andra att klaga högljutt innan de lydigt lägger ned sina röster.
Skattehöjningar för dem som tjänar mest är det som fått störst uppmärksamhet, trots att det handlar om hundralappar i månaden för de allra flesta. De allra flesta av dem som tjänar över 38 500 i månaden alltså, övriga berörs över huvud taget inte.
Moderaten Ulf Kristersson, mannen som en gång rusade ut från en tv-intervju när frågorna började handla om hur han egentligen fått sin lägenhet i centrala Stockholm, har till och med försökt spinna det som ett ”slag mot männen” – i och med att fler män än kvinnor är höginkomsttagare.
Nu går det naturligtvis att invända att detta bara handlar om borgerliga partister och opinionsbildare som gör det de har betalt för, det vill säga att gnälla på skatterna. Men det säger ändå något om klimatet efter alla år med Persson och Reinfeldt att en ynklig skattehöjning för dem som redan tjänar riktigt bra får sådant genomslag i media.
Skattesänkarlobbyn är ett intressant fenomen. Naturligtvis har en grupp högavlönade ett egenintresse av att få ner inkomstskatten, eller höja brytpunkten för statlig skatt, men som alla vet finns det ett antal knep att minimera summorna man betalar, bara man är rik nog till att börja med.
Alliansens politik med jobbskatteavdrag har framför allt syftat till att öka nettoinkomsterna hos arbetare, för att dämpa löneanspråken – inte minst i den lågavlönade tjänstesektorn med många deltidsanställda. Reallönerna har inte nödvändigtvis ökat, i och med att avgifter höjts och högkostnadsskydd försämrats – för att inte tala om hur boendekostnaderna rusat på många håll.
Men under allt detta finns givetvis också avgörande ideologiska skillnader. Ytterst handlar det om synen på samhället – är det något som tvingas på individen uppifrån, eller något vi skapar tillsammans?
Synen att skatt är något staten stjäl för att ge till andra må låta extrem, men de radikalaste liberalerna sitter i dag på maktpositioner där deras värderingar får verkligt genomslag. Går det inte med sänkt inkomstskatt får man ta omvägen via Rut, Rot och jobbskatteavdrag.
Radikala liberaler är mycket kritiska mot staten, och skulle helst vilja avskaffa den helt och hållet om det gick. Vad som inte alltid framgår lika tydligt är att de även vill montera ned samhället, det allmänna.
Denna samhällsfientlighet, i ordets rätta bemärkelse, står i skarp kontrast till den strävan att vara med och bygga samhället som märks allra tydligast hos den oberoende vänster som brukar få utstå slentrianmässigt skäll om just samhällsfientlighet, på grund av sin ovilja att kompromissa med grundläggande demokratiska värden.
Ett högt skatteuttag är inte ett självändamål. I ett samhälle med fullt genomförd ekonomisk demokrati kommer den inbördes hjälpen troligen att organiseras på ett helt annat vis.
Men här och nu är borgarnas krokodiltårar över skattetrycket enbart löjlig.