”Jag måste göra mig själv eller någon annan illa för att få komma till rättspsyk”. Det hävdar Aftonbladet att en 24-åring som i måndags skadade tre människor i en knivattack i Norrköping sade till sin mor kort innan dådet. Intervjun, som är gjord samma dag som överfallet på av allt att döma slumpmässigt utvalda offer, […]
”Jag måste göra mig själv eller någon annan illa för att få komma till rättspsyk”. Det hävdar Aftonbladet att en 24-åring som i måndags skadade tre människor i en knivattack i Norrköping sade till sin mor kort innan dådet.
Intervjun, som är gjord samma dag som överfallet på av allt att döma slumpmässigt utvalda offer, kliver en bra bit bortom pressetikens gränser i sin närgångenhet så tätt inpå en fruktansvärd händelse. Dock är själva informationen, nu när den är ute, angelägen.
Nedrustningen av svensk psykiatri kostar årligen både människoliv och stort lidande. Belastningen på anhöriga tillkommer.
Eftersom de allra flesta av den minoritet psykiskt sjuka som utgör en fara för någon alls gör det uteslutande för sig själva, hör vi inte så ofta talas om det faktum att nedrustningen av svensk psykiatri faktiskt även kan utgöra en fara både för personer i den sjukes närhet och till och med slumpmässigt utvalda människor på gatan.
Givetvis borde inte en sådan larmsignal som attacken i Norrköping behövas. Givetvis borde det räcka med att människor avvisas från överbelastade psykakuter för att sedan ta sina liv, eller att sjuka människor som dessutom använder droger hänvisas till en hopplös tillvaro mellan alla stolar – något som för övrigt verkar ha varit fallet med 24-åringen som erkänt måndagens attack.
Men är det nu vad som krävs, så får vi bara hoppas att veckans attack ändå får det goda med sig att fler får upp ögonen för hur viktigt det är att rusta upp psykiatrin efter alla år av nedmontering.
Vården befinner sig i kris, det gäller inte bara psykiatrin. Larmrapporter om underbemanning på avdelningar för för tidigt födda barn har kommit flera gånger under sommaren.
Tillåts problemen fortgå kan de komma att påverka statistiken för spädbarnsdödlighet, vilket möjligen också är ett exempel på en tillräckligt kraftig larmsignal.
Men små barn har föräldrar som kan protestera, patienter med fysiska åkommor kan sluta sig samman i föreningar och gemensamt föra sin talan. Det gör av förklarliga skäl inte hemlösa drogbrukare med psykiatriska diagnoser i samma utsträckning. Därför är det lättare att spara pengar på saker som främst drabbar dem.
Det är dock bedrägligt, även all rent medmänsklig hänsyn åsido. För medan risken att hamna i vägen för en knivbeväpnad person som avvisats från psykiatrin fortfarande är försvinnande liten, så är det helt onödiga tragedier varje gång de inträffar.
Liksom när den typen av våld slutar med att den sjuke skjuts till döds av polis.
Betydligt vanligare är dock det dödliga våld som psykiskt sjuka utövar mot sig själva. Inte sällan med hjälp av mediciner de får utskrivna i stället för professionell vård, och inte som komplement.
Det kan drabba en vän, det kan drabba en anhörig, och det kunde för det mesta ha förhindrats med rätt vårdinsats i tid.
Rusta upp psykvården, det är ett mått på ett samhälles anständighet att det fångar upp dem som håller på att falla igenom – oavsett hur de ropar på hjälp.