I dag, lördag, högtidlighålls en nattsvart händelse i Europas moderna historia. Mellan 11 och 13 juli 1995 mördades 8 000 pojkar och män i den bosniska staden Srebrenica av serbiska styrkor. Staden, då en bosnisk ”skyddad zon” mitt i den av serbiska nationalister utropade ”Republika Srpska” på bosniskt territorium, ligger i en dal omgiven av branta […]
I dag, lördag, högtidlighålls en nattsvart händelse i Europas moderna historia. Mellan 11 och 13 juli 1995 mördades 8 000 pojkar och män i den bosniska staden Srebrenica av serbiska styrkor.
Staden, då en bosnisk ”skyddad zon” mitt i den av serbiska nationalister utropade ”Republika Srpska” på bosniskt territorium, ligger i en dal omgiven av branta sluttningar. Srebrenica skyddades av nederländska FN-styrkor, men serberna skar av hjälpsändningarna och månaderna innan massmordet rådde svält i staden.
Inför serbernas avancemang i juli visade sig de nederländska FN-soldaterna inte kunna göra mycket. Även de led brist på förnödenheter, och det flygunderstöd de begärde skickades aldrig.
Den 10 juli intogs staden. Dagen därpå inleddes mördandet.
Att samla ihop tusentals civila under förevändning att de ska evakueras någonstans är en metod som användes gång på gång när nazisterna drog fram i Östeuropa på 1940-talet. Serbernas befälhavare Ratko Mladic lovade att Srebrenicaborna skulle föras till den blandade staden Tuzla, en av få där befolkningen inte slitits sönder i olika etniska grupper.
Jag skänker er liv, sade Ratko Mladic inför filmkamerorna.
Ratko Mladic ljög.
Männen och de äldre pojkarna skildes från kvinnor, småbarn och de allra äldsta, som skickades iväg i bussar och småningom tog sig till det FN-kontrollerade flygfältet i Tuzla. FN-soldaterna i Srebrenica kunde bara se på, avväpnade.
Vid avrättningsplatser på landsbygden inom området mördarna kallade ”Republika Srpska” sköts Srebrenicas manliga befolkning – förutom de få som tagit risken att fly genom skogen – ihjäl i tusental.
Massgravarna i Kamenica fylldes med kroppar.
Det kan sägas mycket om FN:s misslyckande att förhindra massmordet, det värsta i Europa sedan 1940-talet. Långt senare skulle Nederländernas regering ta på sig ansvaret för att dess FN-soldater i Srebrenica misslyckades med sitt uppdrag att skydda civilbefolkningen. Hela regeringen avgick.
Svenskar som tjänstgjorde i Bosnien har vittnat om hur vetskapen om både grymheter och dessutom mördarnas exakta positioner slet på psyket, eftersom det varit enkelt rent tekniskt att utplåna deras baser. I stället fick mördarna hållas, på grund av det begränsade mandat FN-styrkorna hade att arbeta under.
När en svenskledd KFOR-styrka i Kosovo några år senare – förvisso mot ett helt annat och militärt svagare motstånd än Mladics tungt beväpnade styrkor – med batonger och sköldar under många timmar försvarade en serbisk by från att brännas ner av tusentals civila angripare gjorde de en verklig hjälteinsats som förtjänar att kommas ihåg länge. Men det tillhör ett annat krigs historia.
Massakern i Srebrenica bär vittnesbörd om vad som blir följden av extremnationalistisk politik. Det är den yttersta konsekvensen av rasism och hets mot minoriteter, i detta fall den muslimska.
Det kan även i framtiden komma till en punkt där de människor som försvarslösa civila förlitar sig på för att få behålla sina liv blir övermannade, avväpnade och tvingade att passivt se på. Därför är det så oerhört viktigt att redan från början bekämpa varje försök att driva den politiska utvecklingen åt ett håll som mynnar ut i massgravarna i Kamenica.