Den 23 februari 1981 rusade överstelöjtnant Antonio Tejero in i spanska kongressen i Madrid i spetsen för 200 civilgardister. Med dragen pistol deklarerade Tejero från talarstolen att kongressledamöterna var hans fångar. Kuppförsöket fick dock ett hastigt slut när Spaniens kung Juan Carlos framträdde i tv och beordrade all militär personal att återvända till sina baracker. […]
Den 23 februari 1981 rusade överstelöjtnant Antonio Tejero in i spanska kongressen i Madrid i spetsen för 200 civilgardister. Med dragen pistol deklarerade Tejero från talarstolen att kongressledamöterna var hans fångar.
Kuppförsöket fick dock ett hastigt slut när Spaniens kung Juan Carlos framträdde i tv och beordrade all militär personal att återvända till sina baracker. Redan dagen därpå var kuppmakarna tvungna att ge upp.
Antonio Tejero och hans medsammansvurna gjorde en katastrofal missbedömning av inte minst kungens inställning. Liksom för övrigt Spaniens diktator Franco när han tidigare odlade Juan Carlos som sin efterträdare, utan att veta att denne i hemlighet förde samtal med oppositionspolitiker för att inleda en övergång till demokrati så snart Franco avlidit.
1981, sex år efter diktatorns död, var det ett misstag att vänta sig att kunna upphäva spanjorernas nyvunna demokratiska rättigheter med en ockupation av parlamentet. 2015, medan Europas ögon riktas mot Grekland, har det visat sig möjligt att helt utan att ställa upp civilgardister med k-pistar i kammaren få en majoritet att rösta för långtgående inskränkningar.
Det hände inte över en natt, och var naturligtvis inte en kupp. Lagförslagen har behandlats i god ordning under lång tid, och egentligen är det ännu obehagligare. Ingen av de lagar som nu trätt i kraft har ansetts strida mot Spaniens författning. Inte heller handlar det om några undantagslagar att dra fram i orostider. Det är här och nu det blivit förbjudet att hålla demonstrationer utan tillstånd, att ockupera offentliga platser och att fotografera och filma poliser under tjänsteutövande. En polismans ord gäller numera i rätten som bevis. Människor som olovandes arrangerar demonstrationer kan få astronomiska bötesbelopp.
Detta sker i ett av EU:s största länder, med en ekonomi många gånger större än den grekiska och med nära nog lika allvarliga finansiella problem. I åratal har spanjorerna, hårt drabbade av arbetslöshet och av en sprucken bostadsbubbla, kämpat på gatorna mot åtstramningspaket som avlöst varandra. Makthavarnas svar är alltså att sätta munkavle på folket.
Spanien har fortfarande ett fungerande politiskt system, och har än så länge sluppit få sin politik dikterad av långivare och byråkrater. Ur de gaturörelser högerregeringen bekämpar med de nya lagarna har ett politiskt alternativ – Podemos – vuxit fram, som kan komma att bilda nästa regering i Spanien.
Med bakgrund av hur lättvindigt de styrande ser på demokratiska rättigheter i dag blir det intressant att se vilka motdrag de kommer att göra när och om Podemos börjar genomföra nödvändiga reformer.
Till dess är det bara att än en gång konstatera, att hur obehagligt det än är med framväxande fascism i Europa, så är det fortfarande den etablerade högerns representanter som är det allvarligaste konkreta hotet mot demokratin inom EU.
EU, ja – Från unionens styrande skikt hörs inga former av fördömanden mot medlemslandet Spanien. Tydligen är inskränkningen av den spanska demokratin inget att bråka om.
Vänta bara om landet däremot börjar försöka omförhandla avbetalningarna på statsskulden. Sådana saker tar man på allvar i Bryssel.