I morgon firas nationaldagen i Sverige. Det är en hyfsat ny tradition, och dagen har bara varit röd i tio år. Liksom danskarnas Grundlovsdag som firas i dag, den 5 juni, är ett av de angivna skälen att en ny grundlag instiftades – i vårt fall 1809 års regeringsform. Även norrmännen firar landets grundlag från 1814, […]
I morgon firas nationaldagen i Sverige. Det är en hyfsat ny tradition, och dagen har bara varit röd i tio år.
Liksom danskarnas Grundlovsdag som firas i dag, den 5 juni, är ett av de angivna skälen att en ny grundlag instiftades – i vårt fall 1809 års regeringsform.
Även norrmännen firar landets grundlag från 1814, som dock bara hann gälla fullt ut en sommar, innan Sverige tvingade in landet i en union som varade till 1905.
Finland firar något annat – självständighet. Den 6 december 1917, efter att bolsjevikledningen i Ryssland beslutat släppa länderna vid Östersjön, förklarade Finland sig självständigt. Även Island firar sin självständighet från Danmark 1944 på sin nationaldag den 17 juni.
Naturligtvis firas självständighet även på de norska och danska grundlagsdagarna – självständighet från tysk ockupation, och i Norges fall från den påtvingade unionen med Sverige.
Sverige har däremot inte någon direkt självständighet att fira, även om 6 juni även firas till åminnelse av Gustav Vasas kröning som markerade ett slut på danskt inflytande i Svea- och Götaland. I modern tid har vi däremot snarare varit den dominanta parten, eller med diverse diplomatiskt tricksande hållit oss självständiga. Och nationalism är, vad än man kan höra nationalister hävda, en företeelse som hör det moderna till.
Nationalismen uppstod i och med de amerikanska och franska revolutionerna och var under 1800-talet inte sällan en ingrediens i progressiva rörelser med liberala förtecken. Italien och Tyskland enades av nationalister utifrån idén om ett folk, Frankrike och USA utifrån idén om medborgarskap där härstamning var underordnad samsyn om hur samhället skulle utformas.
Nationalismen, eller snarare den känsla av nationell tillhörighet den vädjade till, blev dock snart något som kunde användas av borgarklassen för att driva folk i krig mot varandra, där man i äldre tider använt religion eller trohet mot feodalherrar och mot kungen. Arbetarrörelsen svarade med internationalism – efter lyckade nationella projekt som Tyskland var det dags för enighet över gränserna, mot borgarnas krig.
Arbetarrörelsen misslyckades som bekant med att stoppa 1900-talets stora krig, men grundinställningen är fortfarande korrekt. Strävan efter nationell enighet har en betydelse i länder som ockuperas, eller för folk som inte erkänns ett eget land. Att fira självständighet, slutet på en ockupation eller påtvingad union, är fullt begripligt. Men när man blickar framåt måste det vara mot mer av internationalism, både i hur klasskampen ska föras i en globaliserad ekonomi och i synen på värdet av nationen som gemensamt projekt.
Nationalistiska rörelser får allt mer inflytande i europeisk politik, och i Sverige har nationalister av den sort som orsakade massdöden i första och andra världskrigen etablerat sig som en maktfaktor.
Samtidigt höjs röster om att plocka upp nationalism eller nationalkänsla som en del i ett vänsterprojekt. Detta vore mycket olyckligt och ett steg bakåt i utvecklingen.
Att känna en samhörighet med landet man vuxit upp i är inget att skämmas över. Men känslan är, som känslor brukar vara, djupt personlig. Att göra politik av den kommer inte att över huvud taget leda till någonting bra. Däremot har det gång på gång visat sig leda till mycket dåligt.