Så kommer ännu en första maj. När vi samlas under fanorna igen på fredag har vi för första gången på nio år en icke-borgerlig regering. Vi har också minusränta, permanent hög arbetslöshet, en allt värre bostadskris och en privat belåningsgrad som hotar knäcka ekonomin om och när bubblan spricker – som den redan gjort i […]
Så kommer ännu en första maj. När vi samlas under fanorna igen på fredag har vi för första gången på nio år en icke-borgerlig regering. Vi har också minusränta, permanent hög arbetslöshet, en allt värre bostadskris och en privat belåningsgrad som hotar knäcka ekonomin om och när bubblan spricker – som den redan gjort i exempelvis Spanien.
Den icke-borgerliga regeringen regerar på nåder, enligt en bräcklig överenskommelse som främst är till för att hålla Sverigedemokraterna utanför verkligt inflytande. Naturligtvis kan situationen också tolkas som att de har ett betydande inflytande, bara inte på ett vis de skulle önska sig. För närvarande.
Lägg till detta en etablerad fackföreningsrörelse som urartar alltmer. Inte varenda fackligt aktiv i klubbar på våra arbetsplatser, naturligtvis, men de stora organisationernas ledningar fjärmar sig alltmer från vad som en gång gjorde facken till ett så kraftfullt vapen för arbetarklassen.
Jätten Unionen leder utvecklingen mot något som mest verkar vara en jättelik apparat för att dra in så många medlemsavgifter som möjligt – med personal från bemanningsföretag som medlemsvärvare, om det är vad som verkar mest lönsamt.
Men den oberoende arbetarorganisering som sker äger rum långt från huvudkontoren på Norrmalm i Stockholm, och helt oberoende av dem.
På ett bygge läggs ett skyddsstopp på grund av allvarliga säkerhetsbrister. En driftsektion bildas på ett sjukhus. I den gamla bruksorten Holmsund utanför Umeå bygger ideella krafter möteslokaler och samlar böcker till ett folkbibliotek i ordets rätta bemärkelse.
I Malmö kraftsamlar man mot planerade vräkningar av EU-migranter.
Diskussioner har trevande börjat föras, bortom de rena vredesutbrotten, om hur det som kallas svensk vänster ska kunna backa ut ur återvändsgränden där rätt åsikter och ordval blivit viktigare än relevans i människors vardag. Det är i sig bra, men inte lika viktigt som det som sker rent konkret på arbetsplatser och i bostadsområden.
Det är där grunden måste läggas för organisering som kan leda till bättre villkor och en förskjutning av maktförhållandena mellan arbetarklass och överklass.
Därför är varje hopmonterad bokhylla i ett före detta terrarium i Holmsund, och varje genomfört möte på driftsektionen på Visby lasarett, viktigare än vad partier och mediepersoner som räknar sig till ”vänstern” väljer att uttrycka för åsikter.
På fredag samlas vi åter under fanorna på olika håll i landet. Det är en gammal tradition, det är ett uttryck för gemenskap. För många kanske det är allt det är. Men vi kan hämta kraft i traditionen, och låta denna gemenskap växa och leva även årets övriga dagar.
Strunta i attributen, strunta i positioneringarna och att tala och tycka ”rätt”. Agera i stället för att gemensamt lägga grunden till det samhälle som ska vara kraftfullt nog att leva vidare även när de etablerade strukturerna vittrar sönder och faller under sin egen döda vikt.
Vi är värda så mycket mer än vad vi har i dag. Och vi har kraften att skapa det tillsammans.