Jag hade tänkt skriva en lång problematiserande text om hur olyckligt det är att intersektionalitet fått sitt publika genombrott i Sverige främst via det sociala mediet Twitter, som har en begränsning på 140 tecken per inlägg, premierar one-liners, raljans och populism över komplexitet och reflektion. Men jag vill bara ta upp en bieffekt av det […]
Jag hade tänkt skriva en lång problematiserande text om hur olyckligt det är att intersektionalitet fått sitt publika genombrott i Sverige främst via det sociala mediet Twitter, som har en begränsning på 140 tecken per inlägg, premierar one-liners, raljans och populism över komplexitet och reflektion. Men jag vill bara ta upp en bieffekt av det olyckliga: besattheten av språk.
Ord uttrycker relationer, och just därför är det fruktlöst att entydigt förklara ett ord som rasistiskt menat i alla kontexter. Ta ”blatte” till exempel. Det är ett nedsättande ord för rasifierade. Gillar själv inte att kallas för det, men det vore lögn att påstå att det inte – beroende på vem som använder det – också kan menas som ”vi sitter i samma båt”.
Att markera mot kränkande ord är självklart, men det kan liksom inte bli en kampform i sig. I en Facebooktråd jag följde menade någon att det var problematiskt att till exempel använda ”sjukt” som förstärkande ord – implicit att sjuka skulle ta illa vid sig.
Det är en så idealistisk bild av såväl av hur språk och förtryck fungerar. Att reagera mot att ”cp” och ”miffo” används som invektiv – självklart. Men att till exempel säga att utförsäkringarna av långtidssjuka är ”sjukt” (som inte är utpekande, alla kan vara det) skulle bidra till någon marginalisering av till exempel långtidssjuka är världsfrånvänt.
När afroamerikaner i dag säger ”bad” som något positivt värdeladdat, är det ett arv från hur till exempel predikanter praktiserade en språklig separatism mitt inför plantageförmännens ögon. Genom att säga ”that’s a bad negro” om förrymda slavar, när alla förstod att det betydde motsatsen, revolterade de mot kontroll.
Det går inte att nå befrielse genom att släta ut motsägelser och smärta ur språk. Cockney och verlan, till exempel, bygger på medvetna felsägningar, så även patois och alla afrodiasporiska språk.
Arbetarklassen har i alla tider gjort ett motstånd mot auktoriteter genom att leka med ord och vända uppochned på språk. Det samexisterar så klart med en fara för att chauvinistiska och bakåtsträvande tankar smyger sig in, men en vänster som tänker att kampen bygger på det rena språket är en död vänster.
Denna moralism inom vänstern speglar en maktlöshet (är här inte intresserad av den massiva moralism som återfinns till höger). När det inte finns en gemensam politisk styrka, kopplad till ett gemensamt politiskt projekt, kommer impulsen att syssla med renhållningsarbete in.
Det är inte en antingen/eller-fråga; organisationer måste göra upp med bigotteri, sexism och diskriminering för att de ska kunna vara inkluderande. Men något är fel när folk med en generös mängd högskolepoäng ignorerar det de rimligtvis vet om kulturellt kapital och punktmarkerar felsägningar i stället för att peka på vägar framåt.