”Den har inte fungerat för den stora gruppen multisjuka äldre. Det är nästan en fars att de sitter med en katalog med 120 företag som de ska välja mellan. De är så sjuka och dåliga att de inte ens kan hålla en färdtjänstkupong i handen. Vårdvalet är till för friska som kan välja och vraka.” […]
”Den har inte fungerat för den stora gruppen multisjuka äldre. Det är nästan en fars att de sitter med en katalog med 120 företag som de ska välja mellan. De är så sjuka och dåliga att de inte ens kan hålla en färdtjänstkupong i handen. Vårdvalet är till för friska som kan välja och vraka.”
Orden kommer från Stina-Clara Hjulström, ordförande för Demensförbundet. Hon uttalar sig i Svenska Dagbladet om Riksrevisionens svidande vidräkning med det så kallade vårdvalet. Alliansens vårdpolitik som innebär att skattepengar allokeras till de vårdcentraler som har flest patienter har inte inneburit större frihet, i bemärkelsen snabbare hjälp och mindre krångel, för folk i allmänhet. Vad vårdvalet däremot inneburit är att rika områden gynnats medan socialt utsatta områden fått se nedskärningar på redan hårt pressade vårdcentraler. Med ökat tryck på akutmottagningarna som följd. Där tar vanliga vårdbehövande upp plats, samtidigt som de naturligt nog får vänta längre än de riktiga akutfallen, och får betala betydligt högre avgifter än om de fått tid på en vårdcentral.
En annan effekt av vårdvalet är att läkarbesöken blivit ännu kortare, och dessutom delats upp i flera, så att den som både haft ont i knäet och svårt att sova måste träffa samma allmänläkare på samma vårdcentral vid två tillfällen. Fler besök ger nämligen mer pengar, vare sig de behövs eller inte.
Vårdvalet har kort sagt gynnat de rika och friska, och naturligtvis de vårdbolag som förlagt sina verksamheter till områden med många vårdtagare. Sjuka och fattiga går, enligt Riksrevisionens rapport, mer sällan till doktorn än innan vårdvalet infördes.
Det Riksrevisionen visar är inget nytt. Faktum är att kritikerna av vårdvalet hävdat att precis detta skulle bli följden av den nya politiken ända sedan den från början presenterades. Den följer samma logik som skolvalet, som på likartat sätt allokerat resurser till välbärgade områden, medan skolor i arbetarklassområden i exempelvis Stockholms förorter tvingats dra ned på verksamheten eller stänga.
Övertron på tydligt mätbara resultat, som antalet läkarbesök, är en följd av den överskattade metod för att effektivisera arbetet i offentlig sektor som kallas New public management. Det är denna filosofi som får polisen att jaga ”pinnar”, det vill säga uppklarade brott vad de än handlar om, i stället för att lägga resurser på kvalificerat utredningsarbete. Den får högskolorna att godkänna studenter för att högre genomströmning ger mer pengar. Den leder till att hemtjänstpersonal påtvingas elektroniska övervakningssystem som ska mäta varje steg de tar.
En produktionsfilosofi utvecklad inom den japanska bilindustrin som appliceras på omsorgsverksamhet kan bara leda till elände. Den nya regeringen har uttalat sig för att börja frångå New public management inom offentlig sektor – frågan är bara om de någonsin kommer att få möjlighet att genomföra sin politik, med tanke på det parlamentariska läget.
Tills den dagen kommer är det viktigt att stödja det motstånd som finns – inte minst de syndikalister inom hemtjänsten som satt övervakningssystemet ParaGå i blockad, och som tack lockoutats från sina jobb och gått ut i strejk.
Människor är inte bilar, omvårdnad kan inte organiseras som monteringen av bildelar.