Under Feministisk festival blir jag serverad årets lärorikaste 90 minuter. Panelen arrangeras av tidskriften Mana och består av fem kvinnor som diskuterar rasism, exil och moderskap. Om hur rasifierade kvinnor och mödrar har andra, hårdare och ofta motstridiga, krav på sig. Om moderskap som en erfarenhet av arbete. Den feministiska våren känns i kroppen. Lokalen […]
Under Feministisk festival blir jag serverad årets lärorikaste 90 minuter. Panelen arrangeras av tidskriften Mana och består av fem kvinnor som diskuterar rasism, exil och moderskap. Om hur rasifierade kvinnor och mödrar har andra, hårdare och ofta motstridiga, krav på sig. Om moderskap som en erfarenhet av arbete. Den feministiska våren känns i kroppen. Lokalen är fullsatt en torsdag eftermiddag.
Jag tror att den feministiska våren dels är en reaktion på rättssystemets oförmåga att hantera sexualbrott. Dels extremhögerns framväxt, som i till exempel Spanien leder till attacker på aborträtten. En i panelen formulerade det som att ”livmodern är den plats där feminism och fascism kolliderar”.
En annan viktig orsak är att pengar är viktigare än omvårdnad även i den offentliga sektorn.
I kontakt med vården har min kropp behandlats på två olika sätt. Det instrumentella arbetet: sy ihop, borra, gipsa. Och det osynligare och lägre betalda känslomässiga arbetet: lugna ord, information, tröst. Det sistnämnda har nästan enbart kvinnor utfört. Det är ett arbete som tillskrivs kvinnorollen. Den formen av lönearbete har jag själv undvikit, jag väljer hellre maskiner framför människor. Jag har svårt att trösta, svårt att hantera människor som mår dåligt och som man är det tillåtet att vara dålig på det utan att bli ifrågasatt.
Det är inte önskvärt att egenskaper tillskrivs kön. Alla kan och bör ”vårda”, sina nära och kära om inte annat.
”Vi har bett om hjälp och handledning, men inte fått minsta gehör från ledningen. Men man är lojal och biter ihop, för tjejernas och kollegernas skull”, sade arbetsplatsombudet efter ett upplopp på ett utredningshem.
Man biter ihop. Kvinnor biter ihop.
Kvinnor förväntas vårda, anställs för det, vill i allmänheten göra sitt bästa. Men ges inte möjligheten. I stället används skammen över att inte ha tid till patienterna för att pressa ur dem mer arbete på färre timmar.
Jag tror att gnistan till den feministiska våren och Feministiskt Initiativs framgångar uppstår i den brutala kollisionen mellan kvinnorollens krav och kapitalets profitintresse.
På arbetsplatserna har detta tagit hoppingivande uttryck som barnmorskeupproret, kampen för högre ingångslön för sjuksköterskor, dagisupproret, hemtjänstupproret och Nu bryter vi tystnaden. Kvinnorna biter inte ihop längre och det gynnar även män som till exempel vårdtagare eller föräldrar.
Därför tror jag inte heller att Feministiskt Initiativs något vinglande klassanalys är hela världen. Konsekvent antirasistiska och feministiska rörelser kommer av nödtvång att krocka med kapitalismen.
Jag tror inte vi behöver en ny kvinnoroll eller en ny mansroll. ”Omvårdnad” måste frikopplas från livmodern och moderskapet. Vi behöver en ny människoroll som är både vårdande och upprorisk. Och jag tror vi är på väg dit.