Jag har två vänner som varje sommar skickar vykort till mig via Postens app ”Riktiga vykort”. Appen fungerar som så att man tar ett foto med mobilen, laddar upp det, betalar 15 kronor, och så trycker och skickar Posten fotografiet som vykort. Det är ofrånkomligt rörande att komma hem och hitta en bild på någons semester innanför dörren.
Men det får mig också att tänka på vad vykort egentligen är och har varit. Är det bara ett sätt att visa mig som mottagare att jag finns och är ihågkommen? Eller är det också ett sätt att visa att resan har ägt rum, och erbjuda mig ett fysiskt fragment av den? Och om det senare räknas, bygger då inte hela vykortsskickandet på att själva kortet har befunnit sig på platsen ifrån vilken det är skickat? Annars blir ju vykortet bara dokumentation. Då är egentligen en digitalt skickad bild ett fullgott alternativ.
Jag blir så klart glad av vykort oavsett, och lika glad över att samtiden ställer så många frågor om fotografiets mening och bredd. I vardagen, såsom i konsten. I sin fotoserie Passages från 2009 skapar till exempel konstnären Walead Beshty ett slags vykort och porträtt av resandet, helt utan konventionellt motiv. Beshty hade med sig oanvända filmrullar i väskan på ett antal resor och framkallade dem när han kom hem. Röntgenprocesserna som filmrullarna utsattes för i flygplatsernas säkerhetskontroller hade då skadat rullarnas negativ och syns på de framkallade bilderna som abstrakta dimmiga motiv. Förutom att vara väldigt vackra är de fysiska avtryck av hans resor, konkreta porträtt av den globaliserade världens säkerhetssystem.
Beshty har också behandlat fotografiets identitet som avtryck i sina så kallade FedEx-skulpturer. Genom att skicka FedEx-kartonger med glaskopior av kartongen inuti till utställningsplatsen får sedan de skadade glasboxarna på utställningen vittna om objektets resa i tid och rum.
Fotografiet tar allt mer plats på de konstnärliga institutionerna i Sverige, men den del av fotokonsten som tematiserar fotografiet som sådant är relativt frånvarande. Synd, med tanke på det inte bara handlar om internt filosoferande, utan om otaliga kopplingar mellan teknik, media, politik, och tanke.
Kanske har detta att göra med en bakfylla efter den postmoderna konstens ständiga självrefererande. Men en mer trolig förklaring är att det inte är lika lukrativt att producera utställningar som handlar om vad fotografi är och kan vara, som det är att ställa ut bilder som ”handlar om något”. Förslagsvis skickliga porträtt på människor eller djur. Men om man utgår från att ett foto på ett eller annat sätt också alltid handlar om sig självt, vare sig det är ett vykort eller ett konstfotografi, borde det med viss vilja gå att förena.
Veckans tips: Jag har precis upptäckt hemsidan www.contemporaryartdaily.com. Utan recensioner och förklaringar kan man på egen hand klicka runt bland rikligt dokumenterade utställningar från gallerier och museer världen över. Beroendeframkallande.



