Hur kommer det sig att folk säljer sina kroppsdelar? Handlar det om oberoende individer som gör fria val eller om människor som tvärtom inte har något val utan är tvungna att göra det för att kunna överleva? Och hur rättfärdigas detta? Arbetaren har tittat närmare på fenomenet organhandel med hjälp av genusvetaren Rose Braidotti och en ny bok av Susanne Lundin.
Du vaknar utan njure. Utan möjlighet till efterbehandlingar. Tyvärr hade du inte råd att tacka nej till pengarna som precis räcker till att betala några skulder och din familjs uppehälle i några månader. I boken Organ till salu (Natur och Kultur) skriver Susanne Lundin om organsäljare, förmedlare och köpare. Säljare från Moldavien, Filippinerna och Sydafrika. Köpare från Sverige eller Israel. Varför dessa länder blivit centrala noder i organhandel. Vilka det är som säljer, köper, förmedlar och utför operationerna.
Många gånger handlar det om tron på en utväg från fattigdomen, om barn och familjer att försörja. Okunskap om ingreppets allvar och förmedlare som lurar säljarna på både pengar och organ är vanliga. Skam över att operationen inte gått bra, över att vara sjuk efter operationen, eller blivit lurad på pengar gör att allt blir än mer fördolt. Rädsla för förmedlarna, fattigdom och hot gör att organsäljarna ibland i sin tur förmedlar nya kontakter.
Köparens efterbehandling i Sverige är däremot kostnadsfri. Många värnar också om att få veta att säljaren får ordentliga efterbehandlingar. Detta och vetskapen om att säljaren fått ersättning dämpar samvetet hos de svenskar hos de svenskar som köper organ. Handeln fungerar för att vi värderar kroppar olika och för att vi kan behandla och förstå andras kroppar som ting. Synen på kroppen som en maskin är en instrumentalisering som organhandeln inte skulle klara sig utan. Det är också tydligt att kroppar är olika mycket ting eller varor i olika delar av världen, ett perspektiv som både beror på rasism och kapitalism, två saker som ju ofta hakar i varandra.
Att sälja en kroppsdel är givetvis mindre tänkbart för den som inte behöver göra det för sin överlevnad. Sambandet med arbetssamhället är ändå tydligt. Argumentet att vi redan säljer våra kroppar till en arbetsköpare används för att motivera varför exempelvis surrogatmödraskap, prostitution eller organhandel bör vara lagligt. Ur detta perspektiv blir försäljning av en kroppsdel bara är en utökning av arbetstvånget. Om en dessutom ser det som att säljaren gör ett fritt val, något som självklart inte är sant, blir köpet lättare att motivera.
Synen på människan som självständig är en nyckelkomponent inom humanismen. Den italienska genusvetaren Rose Braidotti menar dock att denna syn är konstruerad efter manliga ideal och dessutom innehåller föreställningar om den Andre. Synen har visserligen varit en grund för införandet av mänskliga rättigheter, men dessa rättigheter har både visat sig otillräckliga och praktiserats väldigt olika beroende på vilka som omfattats av dem.
Synen på människan som en autonom varelse som gör fria val oberoende av sammanhang i kombination med kolonialism och en liberal humanism i väst som ständigt ignorerar de villkor under vilka beslut fattas, har banat väg för organhandeln.
Braidotti med flera eftersträvar i stället en ”posthumanism” där information och kropp inte kan eller bör separeras, och där klassiska dikotomier mellan vi och andra, människa och maskin, natur och kultur förkastas. Kristen moral eller kapitalistisk nihilism kan ibland vara inte motsatta utan beroende av varandra för att samhället ska flyta utan att störa kapitalflöden. Båda utnyttjas för att ge liv och pengar till vissa, och sjukdom och misär för ”självuppoffrande” andra, som när donationshandlingar förfalskas i organhandeln. Den etiska fråga som borde ställas är om och hur vi kan lösa organbristen genom exempelvis stamcellsforskning i stället för att lösa vita, välbärgade människors problem på andras bekostnad.