Korridoren som leder till toaletterna här på våning 3 på Sveavägen 98 i Stockholm, där Arbetaren har sin redaktion, pryds av inramade grafiska blad av Lars Hillersberg (1937–2004). Placeringen känns passande för en riksrabulist och ikonoklast.
Ni som har vägarna förbi Kulturhuset i Stockholm den närmsta tiden bör inte missa den retrospektiva utställningen över Hillersbergs konstnärskap. Hillersberg, som under 1980- och 90-talen publicerade många av sina alster i Arbetaren, innehade under mer än fyra decennier rollen som landets mest skrupelfrie satiriker. Hans bitska teckningar inspirerade en hel generation. Utställningen på Kulturhuset visar också prov på en annan sida av Lars Hillersberg, som poetisk expressionistisk målare – även den sidan väl värd att uppleva.
Som vanligt när Lars Hillersberg är i ropet i offentligheten tippar diskussionen efter någon vecka över till att handla om konstnärens föregivna antisemitism – en anklagelse som bottnar i den handfull teckningar där Hillersberg medvetet använde sig av judiska karikatyrstereotyper. Diskussionen är egentligen inte irrelevant – man kan rentav tycka att det är samma satirtematik som i vår tid har upprepat sig som kräkningsframkallande fars, när konstprofessorn emeritus Lars Vilks och kronvraket Dan Park upphöjt den hjärndöda sparka nedåt-provokationen till självändamål. Men tyvärr går diskussionen i Hillersbergs fall samma ronder som vanligt, och ställer sig i vägen såväl för en djupare reflektion i ämnet som för 98 procent av Hillersbergs konstnärskap.
Parallellt med att utställningen på Kulturhuset öppnade släppte Ordfront förlag boken Lars Hillersberg – entreprenör och provokatör (titeln känns lika missvisande efter att man läst boken som innan!), som också fungerar som katalog till utställningen. Det är riktigt smaskig läsning i coffee table-formatet, samtidigt som det kan diskuteras hur väl ambitionen att komma närmare personen Lars Hillersberg infrias. I såväl utställning som bok (huvudförfattaren till boken är också utställningens curator) förläggs lösningen på gåtan Hillersberg delvis till konstnärens spontanistiska antiintellektualism (”Lars Hillersberg var socialist. Men inte särskilt påläst”). Det känns som en billig och överförenklande utväg. Men fortsätter att gäcka, det gör han onekligen, Hillersberg.