Geziparken är tömd men protesterna i Turkiet fortsätter. Det som började som ett försök att rädda en omtyckt park har för länge sedan vuxit till något mycket större, och det märks tydligt att regeringen blir allt mer nervös. Det talas om nya lagar för att begränsa användandet av sociala medier som Twitter och Facebook. Det […]
Geziparken är tömd men protesterna i Turkiet fortsätter. Det som började som ett försök att rädda en omtyckt park har för länge sedan vuxit till något mycket större, och det märks tydligt att regeringen blir allt mer nervös. Det talas om nya lagar för att begränsa användandet av sociala medier som Twitter och Facebook. Det talas om att sätta in militär. Läkare tvingas ansöka om tillstånd för frivilligarbete bland skadade demonstranter. Ett utmärkt tillfälle att registrera dem.
Det var många som trodde på Erdoğan och AKP när de först kom till makten för elva år sedan. Islamister, men moderata. Västtillvända, men på ett annat vis än Atatürks auktoritära modernism. Ekonomin fick fart och ett Turkiet med ökat självförtroende knackade på dörren till EU.
Kanske är det just detta självförtroende som nu fått Erdoğan att nu gå för långt. Han har varit van att kunna hantera landets interna problem. Ofta hårdhänt, men mot olika grupper, var för sig. För landets kurder exempelvis är brutalt övervåld från polisen knappast något nytt.
I dag, när regeringen inte längre kan rida på en blomstrande ekonomi, ökar missnöjet i landet med AKP:s allt mer auktoritära tendenser. En allt mindre kompromissvillig regering lägger sig i människors vardag med klåfingriga regler, samtidigt som jättestaden Istanbul rensas från fattiga för att ge plats åt shoppingcentra.
Och när missnöjet når kokpunkten, gör Erdoğan samma misstag som många auktoritära ledare före honom: Låter polis brutalt slå ned inledningsvis ändå hyfsat fredliga protestyttringar, samtidigt som våldet skylls på ”plundrare”. Det kan fungera till en viss gräns. Längre ju mer massmedia går i regimens ledband, vilket i Turkiet är av strypkoppelvarianten, men inte hur långt som helst när det finns alternativa medier att ta till och så många människor är involverade.
I stället spred sig protesterna över landet, och i dag är det en öppen fråga vart de kommer att leda. Ännu mer och värre repression är fullt möjligt, Erdoğan har målat in sig i ett hörn retoriskt och kan knappast backa nu. Inte heller är Turkiet en fullt demokratisk stat där militären kan förväntas hålla sig utanför politiken i alla lägen.
Samtidigt har sommarens protestvåg bra förankring i arbetarrörelsen. Den kan inte viftas bort med att det bara skulle röra sig om medelklassungdomar i storstäderna när en miljon arbetare går ut i strejk till stöd för protesterna. Människor från hela det sekulära politiska spektrat har deltagit i protesterna, men de har i sig en avgjord slagsida åt vänster.
De turkiska protesterna kan inte liknas vid den arabiska våren, eftersom de knappast kommer att resultera i en ny konstitution. Däremot kan det bli början till slutet för epoken Erdoğan, och förhoppningsvis början till ett friare turkiskt samhälle. Men vägen dit är lång och farofylld.