Det blir allt hårdare att försöka uppehålla sig i Sverige utan tillstånd. Berörda myndigheter har fått tydliga direktiv att öka takten och mängden på avvisningarna, vilket resulterat i projektet Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete – vars effekter börjat synas på gatorna i Malmö och Stockholm. Polisen riktar in sig på att hitta människor utan giltiga […]
Det blir allt hårdare att försöka uppehålla sig i Sverige utan tillstånd. Berörda myndigheter har fått tydliga direktiv att öka takten och mängden på avvisningarna, vilket resulterat i projektet Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete – vars effekter börjat synas på gatorna i Malmö och Stockholm. Polisen riktar in sig på att hitta människor utan giltiga id-handlingar, som kan tänkas sakna uppehållstillstånd.
Vem är det då som uppehåller sig i landet olovandes? För det första är det för det allra mesta människor från länder utanför Europa, eftersom EU-medborgare är i sin fulla rätt att vistas och arbeta i Sverige. De bulgarer och rumäner som tigger på gatorna i våra storstäder uppehåller sig exempelvis inte i landet olovandes. Förutom det mindre antal yrkeskriminella som säkerligen också tar sig in utan visum består den här gruppen huvudsakligen av två kategorier – människor som fått avslag på asylansökan och undviker att avvisas till de länder de flytt ifrån, och människor som tagit sig till Europa för att hitta ett arbete.
Den förstnämnda gruppen lever under ständig press att bli upptäckta och utkastade, även om en migrationsdomstol inte tycker att de har tillräckliga flyktingskäl innebär det knappast att det är riskfritt att återvända. I vissa fall är skälen för avslag närmast absurda – den som flytt Ugandas eller Irans statssanktionerade mordiska homofobi kan få rådet att helt enkelt inte ”leva ut” sin sexualitet, så ska allt vara lugnt. I andra fall bestämmer man helt enkelt att läget för exempelvis den kristna minoriteten i Irak inte är ”tillräckligt” allvarlig.
Och så hämtas tonåringar på permission från psykvården. Så plockas folk som stoppas i biljettkontroller till Migrationsverkets förvar. Så går bussarna till flygplatser där specialchartrade plan väntar.
Den andra kategorin är papperslösa arbetare. De tar sig till Sverige från Latinamerika, från Centralasien och från Afrika, och de får de smutsigaste, slitsammaste, farligaste och sämst betalda jobben. De saknar rättigheter, den som klagar riskerar inte bara sparken utan också att kastas ut. Inte sällan drivs bemanningsföretagen som hyr ut dem till ”respektabla” företag av kriminella.
Papperslösa spelar en roll i ekonomin för alla Europas länder. Innan eurokrisen spelade de en avgörande roll för länderna som ligger närmast utposter som Lampedusa utanför Libyen och Kanarieöarna utanför Afrikas västkust. De papperslösa plockar frukt i Spanien och Italien, arbetar på byggen och befolkar krogbranschen inom hela EU.
Det är bekvämt att låtsas att inte se de papperslösas situation. Att låtsas som att de som städar restaurangerna och som diskar glasen som töms en lönehelg själva faktiskt kan räkna med att få ut sin lön i slutet av månaden. Att tänka bort de problem de ställs inför så fort de behöver söka läkarvård eller när deras barn borde börja skolan.
Papperslösa arbetare är också arbetare, bara med så mycket sämre löner och villkor. Trots det organiserar de sig och lyckas ibland få det lite bättre. Inte minst har den fackliga kampen förts i LS av SAC. Ointresset från det fackliga etablissemanget i Sverige är däremot kompakt. Försök har gjorts på senare år att med medel från LO-facken hjälpa papperslösa med exempelvis läkarkontakter, men aldrig att ta facklig strid tillsammans med dem.
De som skottar våra tak, som städar trappor i bostadsrättsföreningar och som diskar disken när vi ätit på restaurang är värda ett erkännande och en vettig lön. Först och främst måste polisen sluta jaga dem. Men framför allt behöver de all solidaritet som arbetarrörelsen kan uppbåda.