När alliansen lanserade begreppet utanförskap inför riksdagsvalet 2006 hade det ingen avgjord betydelse. Det kunde användas för att belysa individuella skolbarns isolerade position och inom den politiska debatten användes det oftast för att illustrera icke medlemsanslutna nationalstaters förhållande till unioner eller pakter. Men enligt Schlingmannopedian kom utanförskap att betyda något annat. Nämligen att befinna sig […]
När alliansen lanserade begreppet utanförskap inför riksdagsvalet 2006 hade det ingen avgjord betydelse. Det kunde användas för att belysa individuella skolbarns isolerade position och inom den politiska debatten användes det oftast för att illustrera icke medlemsanslutna nationalstaters förhållande till unioner eller pakter.
Men enligt Schlingmannopedian kom utanförskap att betyda något annat. Nämligen att befinna sig på fel sida lönearbetet. Och utanförskap kom att, genom en ihärdig och inte särskilt finkänslig retorik, kopplas till bidragsberoende (ett begrepp som i sig innefattar uppbärandet av sociala försäkringar man själv varit med och betalat för), kriminalitet och invandrarskap. Enligt alliansens uppfinningsrika (och enligt många ohederliga) beräkningar av helårsekvivalenter uppskattade de att upp till en och en halv miljon människor i Sverige befann sig i utanförskap. Ett nytt socialt problem var lanserat och en, och i princip enbart en, universallösning urskiljdes: arbete
Men vad gränsen mellan utanförskap och innanförskap ytterligare etablerade var ett fullständigt oproblematiserande av innanförskapet, det vill säga lönearbetet. När utanförskap kom att betyda passivitet, ensamhet och håglöshet framstod den binära motsatsen innanförskap, genom att egentligen aldrig nämnas i debatten, som ett område där med nödvändighet gemenskap, lycka samt ett aktivt och fullt liv råder.
Enligt retoriken är allt ljust och fint i innanförskapet. Så länge du lönearbetar behöver du aldrig känna dig ensam. Eller utanför. Det retoriska greppet är också effektivt om man vill skyla över eventuella skillnader eller missförhållanden inom lönearbetets sfär. På så sätt hamnar såväl Jenny Wrangborgs kallskänka som de inhyrda arbetarna i Kristian Lundbergs Yarden på rätt sida och borde således luta sig tillbaka. Deras jämmer och klagan blir blott lyxångest artikulerad från paradisets innersta kärna.
För att kunna motivera en arbetslinje som går ut på att trasa sönder livsmöjligheterna för de som inte lönearbetar är det nödvändigt att som relief måla upp något ännu mörkare och hotfullare. För att kunna legitimera Fas 3 är det tvunget att inpränta föreställningen om att samhörighet och självrespekt är något som bara kan uppnås via förnedrande aktiviteter som imiterar lönearbete. För att vinna gehör för strängare praxis i bedömningen av sjukförsäkringsärenden måste sjukskrivning göras till något suspekt. För att med full entusiasm kunna presentera förslag om sänkta ingångslöner för ungdomar är det nödvändigt att arbetslöshet leder oss till att tänka på kriminalitet. Och för att kunna försvara vapenexport till diktaturer med bevekelsegrunden att det skapar jobb måste lönearbete för svenskar först etableras som så gott och önskvärt att det är värt att spilla främmande medborgares blod över.