Tänk dig att du hejar på en fotbollsklubb. Du följer den passionerat, vecka ut och vecka in, år efter år. Du bär klubbfärgerna med stolthet och du associerar namnet och klubbmärket med starka positiva känslor. De står för något som är viktigt och betydelsefullt för dig. Då har du, i Sverige och några få andra […]
Tänk dig att du hejar på en fotbollsklubb. Du följer den passionerat, vecka ut och vecka in, år efter år. Du bär klubbfärgerna med stolthet och du associerar namnet och klubbmärket med starka positiva känslor. De står för något som är viktigt och betydelsefullt för dig.
Då har du, i Sverige och några få andra länder i världen, också en möjlighet att vara med och påverka alla beslut som fattas. Du kan gå på årsmöten, informationsträffar, skriva motioner och rösta fram en styrelse som företräder dig. Och du har precis lika stort inflytande oavsett tjockleken på din plånbok eller efternamnet i ditt pass.
Så länge du är medlem i föreningen så äger du – och alla andra medlemmar så klart – gemensamt makten över den.
Vi kallar det kort sagt föreningsdemokrati.
Men detta är ingen självklar rättighet. Tvärtom finns det många inom svensk idrott som arbetar aktivt för att riva upp medlemsinflytandet över föreningar. De vill ta bort den så kallade 51-procentsregeln, som innebär att medlemmarna i en förening måste äga majoriteten av rösterna i den och att externa bolag eller investerare kan få maximalt 49 procents ägande och därmed aldrig någon reell makt att påverka eller förändra saker.
Inom Riksidrottsförbundet har frågan väckts på senare år och diskuteras kontinuerligt, med ett ständigt hot om att luckra upp regeln och öppna för ett starkare privat inflytande över framförallt fotbollsklubbarna i Sverige.
Men vi är många som kämpar emot. Tusentals aktiva supportrar inom fotbollsföreningar över hela landet som skriver motioner, diskuterar och står upp på årsmöten och i debatter för att försvara rätten att behålla medlemsinflytandet över föreningarna som vi älskar.
Det finns gott om skräckexempel på hur det gått för klubbar där privata ägare fått för stort spelrum.
Anrika engelska Wimbledon FC flyttades efter 115 år till Milton Keynes, tio mil bort, bytte namn till MK Dons och fick nya färger och klubbmärke.
Österrikiska SV Austria Salzburg gick ett liknande öde till mötes när de 2005 köptes av det stora energidrycksföretaget som valde att byta namn till Red Bull Salzburg och ändra klubbmärket till företagets logogtyp.
Klubben hade då funnits sedan 1933, men raderades alltså ut i de flesta trogna supportrars ögon.
Ett annat exempel är FC United, som startades av Manchester United-fans som tröttnat på miljardärägaren Malcolm Glazers förändring av klubben till något som de inte längre kunde stå för.
I USA, där idrottskulturen ser diametralt annorlunda ut än i Europa, är namnbyten och klubbflyttar till andra städer, eller till och med delstater, snarare regel än undantag.
Om vi ska undvika att våra svenska klubbar ska hamna i samma verklighet är det nödvändigt att fortsätta värna om den föreningsdemokrati som svensk idrott byggts upp av sedan begynnelsen.
Då måste 51-procentsregeln bevaras till varje pris.