Det är vårkväll och jag kliver av bussen i en av många gentrifierade närförorter i Stockholm. Jag är en av alla inflyttade som fått jobb i stan där jobben finns men jag saknar köplats i allmännyttans bostadsförmedling och har fått gå till banken och niga till mig ett lån. Det är lika delar skuld, äckel […]
Det är vårkväll och jag kliver av bussen i en av många gentrifierade närförorter i Stockholm. Jag är en av alla inflyttade som fått jobb i stan där jobben finns men jag saknar köplats i allmännyttans bostadsförmedling och har fått gå till banken och niga till mig ett lån. Det är lika delar skuld, äckel och tacksamhet över det där med bostadsrätt. Tacksamheten är inte riktad mot banken utan min lyckliga stjärna eller något sånt. Tack stjärnan för att jag fick möjlighet att utbilda mig och tack för att jag fick ett jobb i dessa tider och tack för en himla massa andra saker som gör att jag inte behöver vara rädd, hungrig eller få förslitningsskador.
Bussen ja. Och vårkvällen. När jag promenerar mot mitt hus tänker jag på krönikan jag ska skriva till Arbetaren. Numret kommer ut samma vecka som första maj. Det känns ju ärofyllt, tänker jag. Vad ska jag skriva om? Första maj handlar ju om klasskamp. Men då vill jag hitta en helt ny vinkel och min text ska vara personlig, analyserande och uppviglande på samma gång och den ska ta ett grepp runt hela det nyliberala samhälle som skapar nya klasser och fördjupar klyftorna mellan de gamla. Jag tänker på hur mycket som är skit med samhället och jag går snabbare och snabbare ju argare jag blir och snavar över en rot när jag genar genom skogsdungen.
– Hallå där nere! skriker någon och både jag och tankarna stannar.
På balkongen längst upp står två barn och lutar sig över räcket.
– Det är vi som har ritat allt! ropar den minsta.
Jag sänker blicken. Hela uppfarten är täckt av stora färgglada blommor. Det står namn också, i enorma versaler. Förmodligen deras egna.
– Vad fint! Det måste ha tagit jättelång tid att göra!
– Flera timmar faktiskt, svarar den äldsta.
Sen skuttar jag mellan blommorna och bokstäverna bort mot min port och ilskan har bytts ut mot sprudlande glädje över att vårkvällen är så fin. Det är som en metafor för mina privilegier. Jag kan elda upp mig och svära över klassamhället men när det dyker upp något fint och kul kan jag bara stoppa det åt sidan och glömma det för en liten stund. Klassamhället finns bara ibland, bara när jag aktivt tänker på det.
Jag vet inte var jag vill att den här krönikan ska sluta. Det är första majtider och på något sätt vill jag säga någonting om dess historia eller politiska funktion. Kanske ingenting som ingen tidigare har sagt eller tänkt på. Jag lägger ned den hybrisen.
Första maj firar vi för att alla ska få rätt till bostad, en inkomst och schyssta arbetsvillkor, bra och skattefinansierad vård och gratis kollektivtrafik, spännande och avgiftsfria kulturupplevelser, icke-kommersiella mötesplatser,
en bra och offentlig skola och skydd mot förföljelse, krig och våld. Amen.