Först ska du stå i kö. Det du köar till är att få ta en nummerlapp. Sedan får du sätta dig, om det finns plats, och vänta på att ditt nummer ropas upp. Också det köande, om än i en annan form. Det kan ta någon timme eller två och möjligen glömde du att ta […]
Först ska du stå i kö. Det du köar till är att få ta en nummerlapp. Sedan får du sätta dig, om det finns plats, och vänta på att ditt nummer ropas upp. Också det köande, om än i en annan form. Det kan ta någon timme eller två och möjligen glömde du att ta med något att läsa. Sedan får du träffa en handläggare, som frågar om du skrivit in dig på datorn. Det har du inte. Kunde inte den första personen som gav dig kölappen tipsat om att du kunde göra det under tiden, tänker du. Men okej, skriva in sig vid datorn. Ta ett djupt andetag och försök att inte få ett frustrerat utbrott över meningslösheten i all jävla väntan, som tanten innan dig i kön just fick. Köa lite till, till nämnda dator. Sedan framme.
Arbetsförmedlingen, en av de mer alienerande platser jag har besökt. Allt med denna myndighet utstrålar att din tid, den är inte värd ett skit. Du lönearbetar inte, så din tid kan vi slösa med hur mycket som helst.
Du får skriva in dig, du får en ny tid om två veckor, du får gå hem. Det här är bara fas 1. Längre har jag aldrig kommit. Det kändes som att de stal min tid. Inte för att de behövde den, utan bara för att de kunde.
I fas 3 tar de 40 timmar i veckan av din tid. Inte heller då för att någon behöver den, inga ”riktiga” arbetsuppgifter får utföras. Det är heller inte för din skull, för att ge dig bättre förutsättningar. Det är för att avskräcka andra. När arbetsmarknadspolitiken utvärderas i Långtidsutredningen 2011 beskrivs hur program som lägger beslag på deltagarnas tid kan verka avskräckande för andra arbetslösa. Från vad är oklart, från att få sparken i kristider kanske? I utredningen står att läsa: ”För att maximera denna effekt ska man då ha tillgång till program som har ett uttalat mål att konfiskera fritid och en anvisning till ett sådant program måste naturligtvis vara obligatoriskt.” Ideologin bakom Arbetsförmedlingens hantering av din tid i klartext.
Trots kortare perioder av arbetslöshet har jag inte skrivit in mig någon mer gång, utan levt på sparade pengar från senaste jobbet. Sedan får man en unge och måste ta sig an Försäkringskassan, också det en myndighet som kan ge svårartade stressreaktioner. Att inte ha skrivit in sig på Arbetsförmedlingen för någon veckas arbetslöshet här och där straffade sig med lägstabeloppet i föräldraförsäkringen.
Återigen det här med den egna tiden. Det får inte finnas perioder där varken arbetsgivare eller stat har koll på dig, tid som inte går att redovisa för med ett kassakort, studie- eller arbetsgivarintyg. Luckor ska straffas med lägsta möjliga sjukersättning och föräldrapenning.
För herregud, vad skulle hända om folk fick rätt till sin egen tid? Folk kanske skulle få inspiration, skapa något, upptäcka andra värden i livet? Det skulle ju kunna bli livsfarligt.