Folkrepubliken Walmart – del 1

Walmart är världens tredje största arbetsgivare, efter USA:s försvarsdepartement och Kinas armé. Med utgångspunkt i Walmart argumenterar vetenskapsjournalisten Leigh Phillips och ekonomen Michal Rozworski för att globala företags storskaliga planerade ekonomier kan lägga grunden för en demokratisk socialism. Detta är del 1 i Arbetarens sommarföljetong.

Inledning 

”Så ni skriver en bok som hyllar Walmart, alltså?”
”Eh, nej. Inte direkt. Eller, jo, på sätt och vis. Du förstår, vi beundrar det logistiska underverk som Walmart är. Men det är mycket mer komplicerat än så.”
”Ett ganska udda ämne för ett par socialister. Hur i hela friden kan ni försvara Walmart, med deras union busting, låga löner och förstörelse av samhällen? Är det inte ett av de mest onda företagen i världen?” 

”Vi försvarar inte Walmart, och verkligen inte union busting. Vi är bara fascinerade över hur denna symbol för kapitalismen också, paradoxalt nog, utgör en gigantisk planerad ekonomi. Väldigt fascinerade”. 

Varianter på den här konversationen har utspelat sig om och om igen sedan vi började skriva den här boken. Bland våra progressiva vänner har bekymrade eller misstänksamma ögonbryn höjts, gång på gång. 

Låt oss därför vara tydliga från början: Walmart är ett avskyvärt, ondskefullt, genomuselt och smutsigt skurkföretag. Tyvärr är engelskans ”flagitious” – som betyder ”fruktansvärt kriminell eller ondskefull” men kommer ur samma rot som ordet ”flagellate” eller piska, nämligen den latinska termen flagitium, som betyder ”skamlig sak” – ovanligt nuförtiden. Men samtidigt som det är träffande för en sådan uppenbart samhällsskadlig verksamhet, så kan inte ens det uttrycka hela det hat som vi två författare känner gentemot Walmart. 

Liksom alla företag tvingas Walmart av konkurrensen på marknaden att minska kostnader, i synnerhet kostnaden för arbete – den mest elastiska och töjbara delen av ett företags utgifter. Men även om detta inte är särskilt trevligt skulle det knappast vara rättvist att beskriva Walmart som unikt onda. Visst, de betalar svältlöner, förlitar sig på asiatiska sweatshops, barnarbete och fängelser, och sliter inälvorna ur våra stadskärnor med samma njutning och entusiasm som Sankt Erasmus romerska bödlar. Få andra företag tycks suga ut sina arbetare och bekämpa fackföreningar med samma glöd och förkrossande skicklighet; Walmart ser inte union busting enbart som en nödvändig del av att driva företag, utan som kärnan i sin affärsmodell. ”Jag betalar låga löner”, förklarade grundaren Sam Walton. ”Jag kan utnyttja det. Vi kommer att vara framgångsrika, men grunden för det är en anställningsmodell baserad på väldigt dåliga löner och villkor.” 

Ingen bör alltså dra slutsatsen, utan att ha läst ett ord av vad vi skriver (eller efter att ha läst vartenda ord men missförstått dem), att den här boken på något sätt är avsedd som ett hippt och provocerande försvarstal för Walmart eller Amazon eller Pentagon eller någon av de andra institutioner vars planering och logistikoperationer vi undersöker. Det är inte vårt syfte. Walmart är ingen progressiv förebild. 

Nu när vi fått detta klargörande överstökat och alla är på det klara med att vi inte hyser någon kärlek till Walmart, så vill vi prata om hur vi trots det känner beundran för Walmart, ungefär på samma sätt som en epidemiolog erkänner det ovedersägligt geniala i den ondskefulla evolutionära smidigheten hos antibiotikaresistent tuberkulos; eller på samma sätt som Milton ser Satan som en mer intressant karaktär än Jesus; eller på samma sätt som Sherlock Holmes samtidigt kan känna avsmak och beundran inför Professor Moriartys intrikata och sluga planer. 

Tänk om Walmarts operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle! 

Men varför skulle någon bry sig om ett så torrt ämne som detta, i praktiken en diskussion om företags beslutsfattande, om den optimala allokeringen av varor och tjänster? Varför borde vi ens föredra demokratisk planering framför den fria marknaden? Innebar inte kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps det definitiva slutet för idén om en livskraftig socialism? Är inte det bästa vi kan hoppas på att begränsa den fria marknadens värsta överdrifter? 

Flera bibliotek skulle kunna fyllas enbart med böcker som skrivits om kapitalismens orättvisor och motsättningar, inte minst om hur den ofrånkomligen leder till ökad ojämlikhet (även om fattigdomen samtidigt minskar – vilket dess mest extrema former verkligen gjort de senaste 300 åren, inte minst som följd av att fackföreningar och vänstern i bred bemärkelse, ända sedan dess födelse i den franska revolutionen, drivit på för att utjämna rikedomar), begränsar demokratin, leder till ständiga ekonomiska kriser och därmed arbetslöshet och till och med krig. Men vi vill inte upprepa dessa argument här. Låt oss istället avgränsa oss till att belysa dess kanske största misslyckande. 

Det finns utan tvekan en viss överlappning mellan mängden av varor och tjänster som är till nytta för mänskligheten, å den ena sidan, och mängden av varor och tjänster som är lönsamma, å den andra. Du tycker förmodligen att underkläder är en användbar produkt (men kanske inte för de som föredrar att köra commando); The Gap anser i sin tur att det är lönsamt att tillverka en sådan produkt – ett lyckligt sammanträffande, och sådana finns det gott om. Men överlappningen mellan alla användbara föremål och alla lönsamma föremål är inte perfekt. Om något är lönsamt kommer någon fortsätta att producera det, även om det inte är nyttigt eller till och med skadligt, så länge marknaden får fria händer. 

Fossila bränslen är ett samtida exempel på denna obotliga, grundläggande defekt. Hur fantastiska de än har varit tack vare sin energidensitet och flyttbarhet – egenskaper som befriat oss från nyckfullheten hos Moder Natur, som kanske får väderkvarnar och vattenhjul att snurra när vi behöver dem, eller kanske inte – så vet vi nu att de växthusgaser som släpps ut vid förbränningen av fossila bränslen snabbt kommer att rubba planetens medeltemperatur, som varit optimal för mänsklighetens blomstring sedan den senaste istiden. Men så länge regeringar inte griper in för att begränsa användningen av fossila bränslen och bygga ut (eller åtminstone ge incitament för utbyggnaden av) den rena elektriska infrastruktur som behövs för att ersätta dem, så kommer marknaden fortsätta att producera dem. 

På samma sätt var det inte marknaden som stoppade tillverkningen av de freoner som förstörde ozonlagret; istället var det regleringar – en form av planering – som tvingade oss att använda andra kemikalier i våra kylskåp och burkar med hårspray, så att den del av atmosfären som hyser höga koncentrationer av uv-blockerande ozonmolekyler kunde reparera sig själv. Vi skulle kunna berätta liknande historier om hur problemen med luftföroreningar i de flesta västerländska städer eller surt regn över Stora sjöarna löstes, eller hur dödligheten i bilolyckor eller flygkrascher har minskats: genom aktiva statliga ingrepp på marknaden för att begränsa eller förändra produktionen av skadliga – men lönsamma – varor och tjänster. De imponerande hälso- och säkerhetsstandarder som i allmänhet präglar modern gruvdrift i länder i väst beror inte på noblesse oblige från företagens ägare, utan är snarare en motvillig eftergift till militanta fackföreningar. 

Omvänt gäller att om något är nyttigt men olönsamt, så kommer det inte att produceras. I USA, där det inte finns någon universell offentlig sjukvård, skulle sjukvård till alla vara fantastiskt värdefullt. Men eftersom den inte är lönsam så produceras den inte. Snabba internetuppkopplingar på landsbygden är inte lönsamma, så privata telekomföretag struntar i dem och plockar istället russinen ur kakan genom att rikta in sig på lönsamma, tätbefolkade bostadsområden. 

Mitt i en växande global kris med tilltagande antibiotikaresistens, där mikrobernas evolution besegrar antibiotika efter antibiotika och patienter allt oftare dör av vanliga infektioner, har läkemedelsbolagen i stort sett övergett forskningen kring nya typer av livräddande mediciner av det enkla skälet att de inte är tillräckligt lönsamma. Att amputation eller kirurgi för att avlägsna infekterade områden åter kan bli vanliga medicinska ingrepp är inte en trevlig tanke. Men det var det enda alternativet som återstod för de läkare som opererade bort delar av benet på 19-åriga David Riccis från Seattle efter upprepade infektioner av resistenta bakterier – efter en tågolycka i Indien – som inte kunde behandlas ens med den starkaste antibiotikan, som bara tas till som en sista utväg eftersom den är så giftig. Varje gång infektionen återvände fick mer och mer av benet skäras av. Även om Ricci har återhämtat sig sedan dess har han levt i ständig skräck för att mikroberna som inte kan bekämpas ska återvändas. Som Amerikanska sällskapet för smittsamma sjukdomar (IDSA) konstaterade i en alarmerande skrift från 2008 är nya former av antibiotika ”mindre attraktiva för läkemedelsföretag och riskkapitalister eftersom de är mer effektiva än andra läkemedel.”

Antibiotika är framgångsrika om de utplånar en infektion – vanligen inom dagar eller veckor, eller som mest månader – och därefter slutar patienten ta medicinen. För kroniska sjukdomar måste patienten däremot fortsätta ta sin medicin varje dag, ibland för resten av livet. Därför, konstaterade rapporten, riktar läkemedelsutvecklingen in sig på långvariga behandlingar – inte botemedel. Förslag från organisationer som IDSA, WHO och EU handlar om att böna och be eller rentav muta läkemedelsbolagen för att de ska lyfta ett finger; men till och med denna metod är, hur oambitiös den än är, extern i förhållande till marknaden. (Förstatligande av läkemedelsindustrin skulle vara en billigare, och dessutom snabbare och mer effektiv metod, men de flesta tyckare anser det vara för radikalt och för likt socialism.) 

Bortom denna sektor kan vi notera att grundforskning på nästan vilket område som helst – de där chansartade grejerna där forskare drivs av sin nyfikenhet utan förväntningar på att utveckla en kommersiell produkt, men som lägger grunden till teknologier och mediciner som senare visar sig kommersiellt gångbara i högsta grad – helt enkelt inte kan bedrivas av den privata sektorn. Sådan forskning är extremt kostsam och ger ingen garanterad ekonomisk avkastning. Följaktligen bedrivs den nästan enbart av offentliga institutioner eller privata icke-vinstdrivande stiftelser snarare än marknadsaktörer. På samma sätt var det inte marknaden som tog oss till månen, utan ett stort offentligt företag vid namn NASA. Idag måste vi, om vi ska vara ärliga, erkänna att de enorma kostnaderna för en livskraftig koloni på Mars av det slag som föreslås av Elon Musks SpaceX (även om kostnaden för att undslippa jordens dragningskraft skulle minskas kraftigt, till exempel med hjälp av återanvändbara raketer) innebär att den måste producera en vara som kan säljas med vinst på jorden. Om det finns en sådan kan han skatta sig lycklig. Om inte så kommer hans investerare snabbt att överge honom. Därför kommer koloniseringen av Mars vara ett offentligt projekt, om den någonsin ska bli verklig. 

Men för många progressiva framstår berättelsen om logistik och planering som dammig och förlegad. Behöver vi inte nya färska argument för att klättra upp på barrikaderna, eller glömda historier om eländigt förtryck att berätta? Det är sant att planeringens historia saknar drama och romantik – den innehåller få fängslande berättelser om osjälvisk heroism, stoiskt lidande eller rättmätig vrede (däremot ganska många episoder av hjärtekrossande nederlag, misslyckanden och förfall). Men i grund och botten är berättelsen om orättvisan och kampen mot den en krönika över de tidlösa ansträngningarna att minska alla sorters ojämlikhet: mellan de som har och de som inte har, mellan de som arbetar och de som vilar, mellan de som har något att säga till om och de som inte har det. Och ojämlikhet är, i slutändan, en fråga om orättvis allokering av föremål eller konsekvensen av en sådan orättvis allokering. 

Enkelt uttryck har en fattig person inte allokerats de prylar (eller förmågan att köpa dem) som en rik person har. De rikas och de fattigas behov har tillgodosetts i väldigt olika utsträckning: vissa människors möjlighet att fullt utveckla sin mänsklighet har stympats vid roten, medan andra ges utrymme att blomstra. Ojämlikhet begränsar vad en person, och samhället som helhet, annars hade kunnat göra: den begränsar vår frihet. Tidigare generationer har slagits för att utvidga frihetens rike – att säkerställa att alla vuxna människor har samma rättigheter och att alla nya möjligheter som den teknologiska utvecklingen erbjuder görs tillgängliga för alla. Och om vi ska fortsätta kampen för att åtgärda den monumentala, uppenbara orättvisan i sakernas tillstånd, så måste vi föra en kamp om vilken metod för att allokera saker vi vill använda oss av som samhälle. 

När vi frågar om en annan värld är möjlig frågar vi därför också: finns det en annan metod för att allokera saker? Hur skulle vi kunna fördela saker annorlunda? Och vem skulle bestämma hur de ska fördelas? Skulle de planer som kapitalister använder varje dag för att se till att varor och tjänster levereras till dem som kan betala för dem transformeras, så att de istället går till dem som behöver dem mest? Och kan vi, genom att förändra hur vi fördelar saker, också börja förändra ekonomin i sin helhet – från vilka saker vi tillverkar och hur, till vilka som arbetar och hur länge? 

När vi väl har identifierat alternativa sätt att fördela saker, så kan den planering som pågår överallt omkring oss bli en glimt av ett annat produktionssätt. Inte minst kan sådan existerande planering låta oss skönja dragen hos de övergående faserna på vägen till en mer fullständig transformation av vår ekonomi. 

Under kapitalismen, som är vårt nuvarande produktionssätt (det sätt som vårt samhälle organiserar ekonomin), är den primära metoden för att allokera saker den fria marknaden. Vi lever i en värld där priset på varor och tjänster, i princip, avgörs av utbud och efterfrågan. Den fria marknadens försvarare påstår att detta leder till en situation där mängden prylar som efterfrågas av köpare motsvarar mängden prylar som tillverkas av producenter: ett tillstånd som de beskriver som ”ekonomisk jämvikt”. 

För att ett produktionssätt ska kallas kapitalism räcker det inte att en fri marknad existerar. Kapitalismen har trots allt flera utmärkande drag, inklusive exploatering på arbetsplatsen och tvånget att sälja sitt arbete för att överleva. Trots det är den ”fria” marknaden ett nödvändigt villkor för kapitalismen – en metod för allokering som leder till växande ojämlikhet via skillnader i fördelningen av inkomst. Marknadsinteraktioner skapar oundvikligen vinnare och förlorare, och därmed en ökad koncentration av rikedom. Med tiden växer därför dessa skillnader, till följd av samma marknadsinteraktioner. 

Den ”perfekta” fria marknaden existerar bara i huvudet på dess mest ivriga försvarare och i läroböcker på introduktionskursen i ekonomi. Verklighetens marknader skiljer sig markant från den idealiserade berättelsen: företag samarbetar regelbundet för att stänga ute konkurrenter, storföretag lobbar för statliga subventioner och det är regel snarare än undantag att ett fåtal stora aktörer dominerar hela kategorier av produkter och kontrollerar dess priser. Särskilt en marknad – arbetsmarknaden – bygger på århundraden av tvång och fråntagande, som förvandlade bönder till arbetare som måste sälja sitt arbete. Utbud och efterfrågan når sällan jämvikt och marknadssystemet leder regelbundet till överproduktionskriser, som i sin tur orsakar recessioner och depressioner med katastrofala följder för miljontals människor. Marknadens inneboende konkurrens både utnyttjar och blir en katalysator för ett stort antal fördomar baserade på identitet (ras, kön, sexualitet, och så vidare); förstör ekosystemtjänster som människor är beroende av; och eldar på militarism och rivalitet mellan nationer som ofta utmynnar i kolonisering, imperialism och i slutändan krig. 

Den verkliga världen präglas ofta av kaotisk obalans snarare än jämvikt, av priser som satts med vilja snarare än uppstått genom konkurrensens magi, och av – som vi ska se – planerande kapitalister. Men samtidigt är det ett faktum att marknaden styr stora delar av våra ekonomiska liv, och därmed även våra sociala liv. 

De som är kritiska mot hur vi gör saker idag utgår oftast från att marknaden måste ersättas, eller åtminstone tyglas. Men om allokering inte sker genom marknaden så kommer den att ske via ekonomisk planering, eller ”direkt allokering” – inte av den ”osynliga handen” utan av väldigt synliga människor. Faktum är att den här sortens planerad allokering redan äger rum på många håll i dagens system, av både valda och icke-valda makthavare, av både stater och privata företag, och i såväl centraliserad som decentraliserad form. Till och med det ärkekapitalistiska USA hyser företag som Walmart och Amazon, men också Pentagon: Sin oerhörda destruktivitet till trots är USA:s försvarsdepartement också den största enskilda arbetsgivaren i världen och ett exempel på en centralt planerad offentlig verksamhet. I praktiken är nästan alla länder blandekonomier som rymmer olika kombinationer av marknader och planering. 

Faktum är att planering har existerat så länge mänskliga samhällen har existerat. För tusentals år sedan skapade civilisationerna i Mesopotamien ett kluster av ekonomiska institutioner som knöt samman städernas verkstäder och tempel med jordbruksproduktionen på landsbygden. Den tredje Ur-dynastin, som blomstrade runt floderna Eufrat och Tigris mot slutet av det tredje årtusendet före Kristus, hörde till de första som började använda permanent bokföring. Lertavlor från den tiden innehåller prognoser om skördar baserade på beräkningar av jordens kvalitet, som i sin tur baserades på många år av bokföring. Ekonomin var fortfarande utlämnad åt vädrets makter, men kunde åtminstone kontrolleras på den mest basala nivån. I takt med att statistiken blev mer detaljerad blev prognoser och uppskattningar – som båda är centrala för all planering – vanliga inslag i det ekonomiska livet. Till skillnad från den förhistoriska ekonomin, som byggt på lokala gåvor och utbyten, etablerades i det gamla Mesopotamien system för centraliserad fördelning som liknar dagens välfärdsstater: skatter och avgifter in, transfereringar av varor och tjänster ut. 

Tillsammans med skrivkonsten och matematiken, som utgör civilisatoriska byggstenar som utvecklades tillsammans med den ekonomiska bokföringen, så utvecklades också pengar – men inte på det sätt som ekonomer föreställer sig. I en ofta citerad passage i Nationernas välstånd skrev Adam Smith att människans ”benägenhet att köpslå och byta en sak mot en annan” ledde till arbetsdelning, uppkomsten av pengar och ökad ekonomisk komplexitet. Denna fantasi har förts vidare genom århundradena och upprepas fortfarande i de flesta grundläggande läroböcker i ekonomi. Problemet med denna märkliga berättelse är att den är falsk. Specialisering utvecklades inom stora hushåll där det inte fanns något internt utbyte. Hushållens överhuvud fördelade den samlade produktionen mellan dess medlemmar – de planerade. Pengar uppstod å andra sidan främst som ett verktyg för köpmän, legosoldater och andra för att göra upp om skulder med de gamla templen. I takt med att ekonomins komplexitet växte bredde användningen av pengar ut sig, som ett sätt att hålla reda på skatter och andra större transaktioner. I extraordinära tider kunde vissa priser fluktuera, till exempel priset på spannmål efter en väldigt dålig skörd. Men för det mesta förblev priser i stor utsträckning standardiserade. 

De tidiga pengarna och den tidiga planeringen utvecklades i samverkan. I Babylonien var till exempel en mina silver värd 60 shekels, vilket motsvarade en gur korn som delades upp i 60 kur. En kur var en halv dagsranson av mat för en arbetare. Så en gur var en månadsranson som var värd en mina (under en standardiserad kalender med 30 dagar per månad, med en nyårsfestival som varade några dagar för att anpassa kalendern till solåret). Sådana enkla räkneenheter underlättade bokföring och planering. 

Den ekonomiska bokföringens och de sociala institutionernas tilltagande komplexitet tyder på att forntida civilisationer skapade något som bara kan beskrivas som ekonomisk kalkylering och planering. Därmed inte sagt att de var något magiskt rike av centraliserad planering, liksom det vore långtifrån sanningen att beskriva jägar- och samlarsamhället som ett fredligt och jämlikt paradis. Forntidens planering var inte bara simpel och ofullständig; den var också ett långtifrån rationellt sätt att säkerställa delad nytta för alla. I själva verket tjänade den forntida planeringen ett ekonomiskt system som skapats för att gynna en liten elit, som motiverades av att upprätthålla sin egen rikedom och makt. Låter det bekant? 

Trots de beständiga orättvisor som sträcker sig tillbaka till forntiden så finns det skäl att känna hopp idag. Till exempel de miljontals människor vars nyfikenhet väckts av senator Bernie Sanders referenser till socialism under primärvalskampanjen 2016, och liknande uttalanden av många andra kandidater till politiska positioner runt om i USA sedan dess. I Storbritannien leds ”Hennes majestäts lojala opposition” när denna bok skrivs av en stolt socialist. Samtidigt som den politiska debatten blivit mer polariserad har unga människor, till och med i det kapitalistiska systemets angloamerikanska kärna, en mer positiv syn på socialism än på kapitalism. I Europa utmanas den traditionella socialdemokratin av vänsterpartier vars retorik omfamnar socialismen, eller åtminstone ett annat sätt att göra saker på än kapitalismens business as usual – från Syriza i Grekland till Die Linke i Tyskland och Podemos i Spanien – om än med kraftigt varierande framgång. Och även om den latinamerikanska vänstern på sistone mött nederlag i val har vänstern över hela kontinenten experimenterat med gamla och nya socialistiska idéer, vare sig den suttit vid makten eller ej. 

Det finns ett akut behov av att prata om vad alternativet till marknaden skulle kunna vara. Men det råder också stor förvirring om vad planering är och om dess historia. För att ta ett exempel: Kina ser ut som den globala ekonomins stora vinnare. Dess tillväxt, som visserligen bromsat in något från bländande till bara imponerande, har uppnåtts genom en blandning av fria marknadsmekanismer och aktiv styrning av centrala planerare. Det verkar som att till och med medlemmar av landets framväxande bourgeoisie anser att Maos ekonomiska planering kanske inte var en dålig idé, utan bara så före sin tid. Ett reportage i Financial Times från 2018 beskriver Jack Ma, grundare av den kinesiska e-handelsjätten Alibaba Group, som medlem av en växande rörelse i Folkrepubliken som menar att ”det grundläggande felet med den statliga planeringen var att planerarna inte hade tillgång till tillräckligt med information för att fatta goda beslut.” Han och andra likasinnade tror att ”big data” kan lösa det här problemet. 

Men är detta vad vi menar när vi pratar om ett alternativ? Trots att det har gått mer än ett kvartssekel sedan kalla krigets slut möts den som ifrågasätter den fria marknadens välsignelser omedelbart av anklagelser om att försvara Sovjetunionen och dess satellitstater – misslyckade auktoritära regimer som också var planerade ekonomier. Visar inte deras kollaps, efter årtionden av ekonomisk stagnation, att planering inte fungerar? 

Detta är långtifrån enbart teoretiska frågor. I dessa instabila tider går det inte att utesluta att en socialistisk kandidat eller ett socialistiskt parti snart bildar regering i något av de kapitalistiska kärnländerna. Om de inte gör jobbet med att dra upp planer på förhand för hur alternativet till marknaden skulle kunna se ut, så kommer de inblandade oundvikligen falla tillbaka på varianter av något de redan känner till. Den kapitalistiska hjärnmasken slingrar sig, liksom Ceti-ålen i Star Trek II: The Wrath of Khan, runt vår hjärnbark och blockerar möjligheten till en transformation till och med i det ögonblick då den kan förverkligas. 

Tiden är därför lika mogen som en brun avokado på rostat bröd att återupptäcka ett väldigt gammalt ämne: den långvariga men i stort sett bortglömda diskussionen om planeringens problem. 

Vårt mål är inte att erbjuda en heltäckande och slutgiltig översikt över denna sekellånga diskussion, som ekonomer refererar till som ”det ekonomiska kalkyleringsproblemet” (eller ”det socialistiska kalkyleringsproblemet”) – frågan om huruvida det är matematiskt och fysiskt möjligt att planera en ekonomi, och huruvida det är önskvärt. Istället vill vi erbjuda en lättbegriplig och förhoppningsvis till och med läsvärd introduktion för den oinvigde. I huvudsak försöker vi presentera och förklara idéer och lärdomar som har glömts bort eller gömmer sig bakom jargon och matematiska formler eller datavetenskap, eller som ligger begravda i tidskrifter om operationsanalys och företagsekonomi som nästan ingen läser. Därför förlitar vi oss i stor utsträckning på forskning utförd av ekonomhistoriker, datavetare och företagsekonomer. Genom att skriva en introduktion till planering och svårigheterna med logistik och ekonomisk kalkylering, så vill vi lyfta ner denna livsviktiga debatt från akademikernas dammiga bokhyllor och åter föra in den i den verkliga politiska kampen. 

Framförallt vill vi med denna kortfattade text helt enkelt uppmärksamma ett ofta förbisett men självklart faktum, som på sätt och vis gör det ”ekonomiska kalkyleringsproblemet” överspelat: stora delar av den globala ekonomin existerar redan utanför marknaden och är planerade. Walmart är ett tydligt exempel. Frågan huruvida planering i stor skala är möjlig utan förlamande ekonomisk ineffektivitet kan därmed visa sig irrelevant. Med förbehållet att dessa enorma, centralt planerade företag – och de är så enorma att vi egentligen borde kalla dem för planerade ekonomier – inte är planerade på demokratisk väg. 

Det kanske inte låter särskilt sexigt, men vår ståndpunkt är denna: När vi säger att vi vill ha ett jämlikt samhälle så är det demokratisk planering som vi kämpar för. Det finns ingen maskin som helt enkelt kan tas över och skötas av nya operatörer men i övrigt förbli oförändrad; men det finns en grund av planering som ett mer rättvist samhälle borde kunna ta över och göra till sin egen. 

Det här är inte en bok om ett framtida samhälle, utan en bok om det samhälle vi lever i idag. Vi planerar. Och det fungerar. 

Publicerad Uppdaterad
6 hours sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

5 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad