Folkrepubliken Walmart – del 1

Walmart är världens tredje största arbetsgivare, efter USA:s försvarsdepartement och Kinas armé. Med utgångspunkt i Walmart argumenterar vetenskapsjournalisten Leigh Phillips och ekonomen Michal Rozworski för att globala företags storskaliga planerade ekonomier kan lägga grunden för en demokratisk socialism. Detta är del 1 i Arbetarens sommarföljetong.

Inledning 

”Så ni skriver en bok som hyllar Walmart, alltså?”
”Eh, nej. Inte direkt. Eller, jo, på sätt och vis. Du förstår, vi beundrar det logistiska underverk som Walmart är. Men det är mycket mer komplicerat än så.”
”Ett ganska udda ämne för ett par socialister. Hur i hela friden kan ni försvara Walmart, med deras union busting, låga löner och förstörelse av samhällen? Är det inte ett av de mest onda företagen i världen?” 

”Vi försvarar inte Walmart, och verkligen inte union busting. Vi är bara fascinerade över hur denna symbol för kapitalismen också, paradoxalt nog, utgör en gigantisk planerad ekonomi. Väldigt fascinerade”. 

Varianter på den här konversationen har utspelat sig om och om igen sedan vi började skriva den här boken. Bland våra progressiva vänner har bekymrade eller misstänksamma ögonbryn höjts, gång på gång. 

Låt oss därför vara tydliga från början: Walmart är ett avskyvärt, ondskefullt, genomuselt och smutsigt skurkföretag. Tyvärr är engelskans ”flagitious” – som betyder ”fruktansvärt kriminell eller ondskefull” men kommer ur samma rot som ordet ”flagellate” eller piska, nämligen den latinska termen flagitium, som betyder ”skamlig sak” – ovanligt nuförtiden. Men samtidigt som det är träffande för en sådan uppenbart samhällsskadlig verksamhet, så kan inte ens det uttrycka hela det hat som vi två författare känner gentemot Walmart. 

Liksom alla företag tvingas Walmart av konkurrensen på marknaden att minska kostnader, i synnerhet kostnaden för arbete – den mest elastiska och töjbara delen av ett företags utgifter. Men även om detta inte är särskilt trevligt skulle det knappast vara rättvist att beskriva Walmart som unikt onda. Visst, de betalar svältlöner, förlitar sig på asiatiska sweatshops, barnarbete och fängelser, och sliter inälvorna ur våra stadskärnor med samma njutning och entusiasm som Sankt Erasmus romerska bödlar. Få andra företag tycks suga ut sina arbetare och bekämpa fackföreningar med samma glöd och förkrossande skicklighet; Walmart ser inte union busting enbart som en nödvändig del av att driva företag, utan som kärnan i sin affärsmodell. ”Jag betalar låga löner”, förklarade grundaren Sam Walton. ”Jag kan utnyttja det. Vi kommer att vara framgångsrika, men grunden för det är en anställningsmodell baserad på väldigt dåliga löner och villkor.” 

Ingen bör alltså dra slutsatsen, utan att ha läst ett ord av vad vi skriver (eller efter att ha läst vartenda ord men missförstått dem), att den här boken på något sätt är avsedd som ett hippt och provocerande försvarstal för Walmart eller Amazon eller Pentagon eller någon av de andra institutioner vars planering och logistikoperationer vi undersöker. Det är inte vårt syfte. Walmart är ingen progressiv förebild. 

Nu när vi fått detta klargörande överstökat och alla är på det klara med att vi inte hyser någon kärlek till Walmart, så vill vi prata om hur vi trots det känner beundran för Walmart, ungefär på samma sätt som en epidemiolog erkänner det ovedersägligt geniala i den ondskefulla evolutionära smidigheten hos antibiotikaresistent tuberkulos; eller på samma sätt som Milton ser Satan som en mer intressant karaktär än Jesus; eller på samma sätt som Sherlock Holmes samtidigt kan känna avsmak och beundran inför Professor Moriartys intrikata och sluga planer. 

Tänk om Walmarts operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle! 

Men varför skulle någon bry sig om ett så torrt ämne som detta, i praktiken en diskussion om företags beslutsfattande, om den optimala allokeringen av varor och tjänster? Varför borde vi ens föredra demokratisk planering framför den fria marknaden? Innebar inte kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps det definitiva slutet för idén om en livskraftig socialism? Är inte det bästa vi kan hoppas på att begränsa den fria marknadens värsta överdrifter? 

Flera bibliotek skulle kunna fyllas enbart med böcker som skrivits om kapitalismens orättvisor och motsättningar, inte minst om hur den ofrånkomligen leder till ökad ojämlikhet (även om fattigdomen samtidigt minskar – vilket dess mest extrema former verkligen gjort de senaste 300 åren, inte minst som följd av att fackföreningar och vänstern i bred bemärkelse, ända sedan dess födelse i den franska revolutionen, drivit på för att utjämna rikedomar), begränsar demokratin, leder till ständiga ekonomiska kriser och därmed arbetslöshet och till och med krig. Men vi vill inte upprepa dessa argument här. Låt oss istället avgränsa oss till att belysa dess kanske största misslyckande. 

Det finns utan tvekan en viss överlappning mellan mängden av varor och tjänster som är till nytta för mänskligheten, å den ena sidan, och mängden av varor och tjänster som är lönsamma, å den andra. Du tycker förmodligen att underkläder är en användbar produkt (men kanske inte för de som föredrar att köra commando); The Gap anser i sin tur att det är lönsamt att tillverka en sådan produkt – ett lyckligt sammanträffande, och sådana finns det gott om. Men överlappningen mellan alla användbara föremål och alla lönsamma föremål är inte perfekt. Om något är lönsamt kommer någon fortsätta att producera det, även om det inte är nyttigt eller till och med skadligt, så länge marknaden får fria händer. 

Fossila bränslen är ett samtida exempel på denna obotliga, grundläggande defekt. Hur fantastiska de än har varit tack vare sin energidensitet och flyttbarhet – egenskaper som befriat oss från nyckfullheten hos Moder Natur, som kanske får väderkvarnar och vattenhjul att snurra när vi behöver dem, eller kanske inte – så vet vi nu att de växthusgaser som släpps ut vid förbränningen av fossila bränslen snabbt kommer att rubba planetens medeltemperatur, som varit optimal för mänsklighetens blomstring sedan den senaste istiden. Men så länge regeringar inte griper in för att begränsa användningen av fossila bränslen och bygga ut (eller åtminstone ge incitament för utbyggnaden av) den rena elektriska infrastruktur som behövs för att ersätta dem, så kommer marknaden fortsätta att producera dem. 

På samma sätt var det inte marknaden som stoppade tillverkningen av de freoner som förstörde ozonlagret; istället var det regleringar – en form av planering – som tvingade oss att använda andra kemikalier i våra kylskåp och burkar med hårspray, så att den del av atmosfären som hyser höga koncentrationer av uv-blockerande ozonmolekyler kunde reparera sig själv. Vi skulle kunna berätta liknande historier om hur problemen med luftföroreningar i de flesta västerländska städer eller surt regn över Stora sjöarna löstes, eller hur dödligheten i bilolyckor eller flygkrascher har minskats: genom aktiva statliga ingrepp på marknaden för att begränsa eller förändra produktionen av skadliga – men lönsamma – varor och tjänster. De imponerande hälso- och säkerhetsstandarder som i allmänhet präglar modern gruvdrift i länder i väst beror inte på noblesse oblige från företagens ägare, utan är snarare en motvillig eftergift till militanta fackföreningar. 

Omvänt gäller att om något är nyttigt men olönsamt, så kommer det inte att produceras. I USA, där det inte finns någon universell offentlig sjukvård, skulle sjukvård till alla vara fantastiskt värdefullt. Men eftersom den inte är lönsam så produceras den inte. Snabba internetuppkopplingar på landsbygden är inte lönsamma, så privata telekomföretag struntar i dem och plockar istället russinen ur kakan genom att rikta in sig på lönsamma, tätbefolkade bostadsområden. 

Mitt i en växande global kris med tilltagande antibiotikaresistens, där mikrobernas evolution besegrar antibiotika efter antibiotika och patienter allt oftare dör av vanliga infektioner, har läkemedelsbolagen i stort sett övergett forskningen kring nya typer av livräddande mediciner av det enkla skälet att de inte är tillräckligt lönsamma. Att amputation eller kirurgi för att avlägsna infekterade områden åter kan bli vanliga medicinska ingrepp är inte en trevlig tanke. Men det var det enda alternativet som återstod för de läkare som opererade bort delar av benet på 19-åriga David Riccis från Seattle efter upprepade infektioner av resistenta bakterier – efter en tågolycka i Indien – som inte kunde behandlas ens med den starkaste antibiotikan, som bara tas till som en sista utväg eftersom den är så giftig. Varje gång infektionen återvände fick mer och mer av benet skäras av. Även om Ricci har återhämtat sig sedan dess har han levt i ständig skräck för att mikroberna som inte kan bekämpas ska återvändas. Som Amerikanska sällskapet för smittsamma sjukdomar (IDSA) konstaterade i en alarmerande skrift från 2008 är nya former av antibiotika ”mindre attraktiva för läkemedelsföretag och riskkapitalister eftersom de är mer effektiva än andra läkemedel.”

Antibiotika är framgångsrika om de utplånar en infektion – vanligen inom dagar eller veckor, eller som mest månader – och därefter slutar patienten ta medicinen. För kroniska sjukdomar måste patienten däremot fortsätta ta sin medicin varje dag, ibland för resten av livet. Därför, konstaterade rapporten, riktar läkemedelsutvecklingen in sig på långvariga behandlingar – inte botemedel. Förslag från organisationer som IDSA, WHO och EU handlar om att böna och be eller rentav muta läkemedelsbolagen för att de ska lyfta ett finger; men till och med denna metod är, hur oambitiös den än är, extern i förhållande till marknaden. (Förstatligande av läkemedelsindustrin skulle vara en billigare, och dessutom snabbare och mer effektiv metod, men de flesta tyckare anser det vara för radikalt och för likt socialism.) 

Bortom denna sektor kan vi notera att grundforskning på nästan vilket område som helst – de där chansartade grejerna där forskare drivs av sin nyfikenhet utan förväntningar på att utveckla en kommersiell produkt, men som lägger grunden till teknologier och mediciner som senare visar sig kommersiellt gångbara i högsta grad – helt enkelt inte kan bedrivas av den privata sektorn. Sådan forskning är extremt kostsam och ger ingen garanterad ekonomisk avkastning. Följaktligen bedrivs den nästan enbart av offentliga institutioner eller privata icke-vinstdrivande stiftelser snarare än marknadsaktörer. På samma sätt var det inte marknaden som tog oss till månen, utan ett stort offentligt företag vid namn NASA. Idag måste vi, om vi ska vara ärliga, erkänna att de enorma kostnaderna för en livskraftig koloni på Mars av det slag som föreslås av Elon Musks SpaceX (även om kostnaden för att undslippa jordens dragningskraft skulle minskas kraftigt, till exempel med hjälp av återanvändbara raketer) innebär att den måste producera en vara som kan säljas med vinst på jorden. Om det finns en sådan kan han skatta sig lycklig. Om inte så kommer hans investerare snabbt att överge honom. Därför kommer koloniseringen av Mars vara ett offentligt projekt, om den någonsin ska bli verklig. 

Men för många progressiva framstår berättelsen om logistik och planering som dammig och förlegad. Behöver vi inte nya färska argument för att klättra upp på barrikaderna, eller glömda historier om eländigt förtryck att berätta? Det är sant att planeringens historia saknar drama och romantik – den innehåller få fängslande berättelser om osjälvisk heroism, stoiskt lidande eller rättmätig vrede (däremot ganska många episoder av hjärtekrossande nederlag, misslyckanden och förfall). Men i grund och botten är berättelsen om orättvisan och kampen mot den en krönika över de tidlösa ansträngningarna att minska alla sorters ojämlikhet: mellan de som har och de som inte har, mellan de som arbetar och de som vilar, mellan de som har något att säga till om och de som inte har det. Och ojämlikhet är, i slutändan, en fråga om orättvis allokering av föremål eller konsekvensen av en sådan orättvis allokering. 

Enkelt uttryck har en fattig person inte allokerats de prylar (eller förmågan att köpa dem) som en rik person har. De rikas och de fattigas behov har tillgodosetts i väldigt olika utsträckning: vissa människors möjlighet att fullt utveckla sin mänsklighet har stympats vid roten, medan andra ges utrymme att blomstra. Ojämlikhet begränsar vad en person, och samhället som helhet, annars hade kunnat göra: den begränsar vår frihet. Tidigare generationer har slagits för att utvidga frihetens rike – att säkerställa att alla vuxna människor har samma rättigheter och att alla nya möjligheter som den teknologiska utvecklingen erbjuder görs tillgängliga för alla. Och om vi ska fortsätta kampen för att åtgärda den monumentala, uppenbara orättvisan i sakernas tillstånd, så måste vi föra en kamp om vilken metod för att allokera saker vi vill använda oss av som samhälle. 

När vi frågar om en annan värld är möjlig frågar vi därför också: finns det en annan metod för att allokera saker? Hur skulle vi kunna fördela saker annorlunda? Och vem skulle bestämma hur de ska fördelas? Skulle de planer som kapitalister använder varje dag för att se till att varor och tjänster levereras till dem som kan betala för dem transformeras, så att de istället går till dem som behöver dem mest? Och kan vi, genom att förändra hur vi fördelar saker, också börja förändra ekonomin i sin helhet – från vilka saker vi tillverkar och hur, till vilka som arbetar och hur länge? 

När vi väl har identifierat alternativa sätt att fördela saker, så kan den planering som pågår överallt omkring oss bli en glimt av ett annat produktionssätt. Inte minst kan sådan existerande planering låta oss skönja dragen hos de övergående faserna på vägen till en mer fullständig transformation av vår ekonomi. 

Under kapitalismen, som är vårt nuvarande produktionssätt (det sätt som vårt samhälle organiserar ekonomin), är den primära metoden för att allokera saker den fria marknaden. Vi lever i en värld där priset på varor och tjänster, i princip, avgörs av utbud och efterfrågan. Den fria marknadens försvarare påstår att detta leder till en situation där mängden prylar som efterfrågas av köpare motsvarar mängden prylar som tillverkas av producenter: ett tillstånd som de beskriver som ”ekonomisk jämvikt”. 

För att ett produktionssätt ska kallas kapitalism räcker det inte att en fri marknad existerar. Kapitalismen har trots allt flera utmärkande drag, inklusive exploatering på arbetsplatsen och tvånget att sälja sitt arbete för att överleva. Trots det är den ”fria” marknaden ett nödvändigt villkor för kapitalismen – en metod för allokering som leder till växande ojämlikhet via skillnader i fördelningen av inkomst. Marknadsinteraktioner skapar oundvikligen vinnare och förlorare, och därmed en ökad koncentration av rikedom. Med tiden växer därför dessa skillnader, till följd av samma marknadsinteraktioner. 

Den ”perfekta” fria marknaden existerar bara i huvudet på dess mest ivriga försvarare och i läroböcker på introduktionskursen i ekonomi. Verklighetens marknader skiljer sig markant från den idealiserade berättelsen: företag samarbetar regelbundet för att stänga ute konkurrenter, storföretag lobbar för statliga subventioner och det är regel snarare än undantag att ett fåtal stora aktörer dominerar hela kategorier av produkter och kontrollerar dess priser. Särskilt en marknad – arbetsmarknaden – bygger på århundraden av tvång och fråntagande, som förvandlade bönder till arbetare som måste sälja sitt arbete. Utbud och efterfrågan når sällan jämvikt och marknadssystemet leder regelbundet till överproduktionskriser, som i sin tur orsakar recessioner och depressioner med katastrofala följder för miljontals människor. Marknadens inneboende konkurrens både utnyttjar och blir en katalysator för ett stort antal fördomar baserade på identitet (ras, kön, sexualitet, och så vidare); förstör ekosystemtjänster som människor är beroende av; och eldar på militarism och rivalitet mellan nationer som ofta utmynnar i kolonisering, imperialism och i slutändan krig. 

Den verkliga världen präglas ofta av kaotisk obalans snarare än jämvikt, av priser som satts med vilja snarare än uppstått genom konkurrensens magi, och av – som vi ska se – planerande kapitalister. Men samtidigt är det ett faktum att marknaden styr stora delar av våra ekonomiska liv, och därmed även våra sociala liv. 

De som är kritiska mot hur vi gör saker idag utgår oftast från att marknaden måste ersättas, eller åtminstone tyglas. Men om allokering inte sker genom marknaden så kommer den att ske via ekonomisk planering, eller ”direkt allokering” – inte av den ”osynliga handen” utan av väldigt synliga människor. Faktum är att den här sortens planerad allokering redan äger rum på många håll i dagens system, av både valda och icke-valda makthavare, av både stater och privata företag, och i såväl centraliserad som decentraliserad form. Till och med det ärkekapitalistiska USA hyser företag som Walmart och Amazon, men också Pentagon: Sin oerhörda destruktivitet till trots är USA:s försvarsdepartement också den största enskilda arbetsgivaren i världen och ett exempel på en centralt planerad offentlig verksamhet. I praktiken är nästan alla länder blandekonomier som rymmer olika kombinationer av marknader och planering. 

Faktum är att planering har existerat så länge mänskliga samhällen har existerat. För tusentals år sedan skapade civilisationerna i Mesopotamien ett kluster av ekonomiska institutioner som knöt samman städernas verkstäder och tempel med jordbruksproduktionen på landsbygden. Den tredje Ur-dynastin, som blomstrade runt floderna Eufrat och Tigris mot slutet av det tredje årtusendet före Kristus, hörde till de första som började använda permanent bokföring. Lertavlor från den tiden innehåller prognoser om skördar baserade på beräkningar av jordens kvalitet, som i sin tur baserades på många år av bokföring. Ekonomin var fortfarande utlämnad åt vädrets makter, men kunde åtminstone kontrolleras på den mest basala nivån. I takt med att statistiken blev mer detaljerad blev prognoser och uppskattningar – som båda är centrala för all planering – vanliga inslag i det ekonomiska livet. Till skillnad från den förhistoriska ekonomin, som byggt på lokala gåvor och utbyten, etablerades i det gamla Mesopotamien system för centraliserad fördelning som liknar dagens välfärdsstater: skatter och avgifter in, transfereringar av varor och tjänster ut. 

Tillsammans med skrivkonsten och matematiken, som utgör civilisatoriska byggstenar som utvecklades tillsammans med den ekonomiska bokföringen, så utvecklades också pengar – men inte på det sätt som ekonomer föreställer sig. I en ofta citerad passage i Nationernas välstånd skrev Adam Smith att människans ”benägenhet att köpslå och byta en sak mot en annan” ledde till arbetsdelning, uppkomsten av pengar och ökad ekonomisk komplexitet. Denna fantasi har förts vidare genom århundradena och upprepas fortfarande i de flesta grundläggande läroböcker i ekonomi. Problemet med denna märkliga berättelse är att den är falsk. Specialisering utvecklades inom stora hushåll där det inte fanns något internt utbyte. Hushållens överhuvud fördelade den samlade produktionen mellan dess medlemmar – de planerade. Pengar uppstod å andra sidan främst som ett verktyg för köpmän, legosoldater och andra för att göra upp om skulder med de gamla templen. I takt med att ekonomins komplexitet växte bredde användningen av pengar ut sig, som ett sätt att hålla reda på skatter och andra större transaktioner. I extraordinära tider kunde vissa priser fluktuera, till exempel priset på spannmål efter en väldigt dålig skörd. Men för det mesta förblev priser i stor utsträckning standardiserade. 

De tidiga pengarna och den tidiga planeringen utvecklades i samverkan. I Babylonien var till exempel en mina silver värd 60 shekels, vilket motsvarade en gur korn som delades upp i 60 kur. En kur var en halv dagsranson av mat för en arbetare. Så en gur var en månadsranson som var värd en mina (under en standardiserad kalender med 30 dagar per månad, med en nyårsfestival som varade några dagar för att anpassa kalendern till solåret). Sådana enkla räkneenheter underlättade bokföring och planering. 

Den ekonomiska bokföringens och de sociala institutionernas tilltagande komplexitet tyder på att forntida civilisationer skapade något som bara kan beskrivas som ekonomisk kalkylering och planering. Därmed inte sagt att de var något magiskt rike av centraliserad planering, liksom det vore långtifrån sanningen att beskriva jägar- och samlarsamhället som ett fredligt och jämlikt paradis. Forntidens planering var inte bara simpel och ofullständig; den var också ett långtifrån rationellt sätt att säkerställa delad nytta för alla. I själva verket tjänade den forntida planeringen ett ekonomiskt system som skapats för att gynna en liten elit, som motiverades av att upprätthålla sin egen rikedom och makt. Låter det bekant? 

Trots de beständiga orättvisor som sträcker sig tillbaka till forntiden så finns det skäl att känna hopp idag. Till exempel de miljontals människor vars nyfikenhet väckts av senator Bernie Sanders referenser till socialism under primärvalskampanjen 2016, och liknande uttalanden av många andra kandidater till politiska positioner runt om i USA sedan dess. I Storbritannien leds ”Hennes majestäts lojala opposition” när denna bok skrivs av en stolt socialist. Samtidigt som den politiska debatten blivit mer polariserad har unga människor, till och med i det kapitalistiska systemets angloamerikanska kärna, en mer positiv syn på socialism än på kapitalism. I Europa utmanas den traditionella socialdemokratin av vänsterpartier vars retorik omfamnar socialismen, eller åtminstone ett annat sätt att göra saker på än kapitalismens business as usual – från Syriza i Grekland till Die Linke i Tyskland och Podemos i Spanien – om än med kraftigt varierande framgång. Och även om den latinamerikanska vänstern på sistone mött nederlag i val har vänstern över hela kontinenten experimenterat med gamla och nya socialistiska idéer, vare sig den suttit vid makten eller ej. 

Det finns ett akut behov av att prata om vad alternativet till marknaden skulle kunna vara. Men det råder också stor förvirring om vad planering är och om dess historia. För att ta ett exempel: Kina ser ut som den globala ekonomins stora vinnare. Dess tillväxt, som visserligen bromsat in något från bländande till bara imponerande, har uppnåtts genom en blandning av fria marknadsmekanismer och aktiv styrning av centrala planerare. Det verkar som att till och med medlemmar av landets framväxande bourgeoisie anser att Maos ekonomiska planering kanske inte var en dålig idé, utan bara så före sin tid. Ett reportage i Financial Times från 2018 beskriver Jack Ma, grundare av den kinesiska e-handelsjätten Alibaba Group, som medlem av en växande rörelse i Folkrepubliken som menar att ”det grundläggande felet med den statliga planeringen var att planerarna inte hade tillgång till tillräckligt med information för att fatta goda beslut.” Han och andra likasinnade tror att ”big data” kan lösa det här problemet. 

Men är detta vad vi menar när vi pratar om ett alternativ? Trots att det har gått mer än ett kvartssekel sedan kalla krigets slut möts den som ifrågasätter den fria marknadens välsignelser omedelbart av anklagelser om att försvara Sovjetunionen och dess satellitstater – misslyckade auktoritära regimer som också var planerade ekonomier. Visar inte deras kollaps, efter årtionden av ekonomisk stagnation, att planering inte fungerar? 

Detta är långtifrån enbart teoretiska frågor. I dessa instabila tider går det inte att utesluta att en socialistisk kandidat eller ett socialistiskt parti snart bildar regering i något av de kapitalistiska kärnländerna. Om de inte gör jobbet med att dra upp planer på förhand för hur alternativet till marknaden skulle kunna se ut, så kommer de inblandade oundvikligen falla tillbaka på varianter av något de redan känner till. Den kapitalistiska hjärnmasken slingrar sig, liksom Ceti-ålen i Star Trek II: The Wrath of Khan, runt vår hjärnbark och blockerar möjligheten till en transformation till och med i det ögonblick då den kan förverkligas. 

Tiden är därför lika mogen som en brun avokado på rostat bröd att återupptäcka ett väldigt gammalt ämne: den långvariga men i stort sett bortglömda diskussionen om planeringens problem. 

Vårt mål är inte att erbjuda en heltäckande och slutgiltig översikt över denna sekellånga diskussion, som ekonomer refererar till som ”det ekonomiska kalkyleringsproblemet” (eller ”det socialistiska kalkyleringsproblemet”) – frågan om huruvida det är matematiskt och fysiskt möjligt att planera en ekonomi, och huruvida det är önskvärt. Istället vill vi erbjuda en lättbegriplig och förhoppningsvis till och med läsvärd introduktion för den oinvigde. I huvudsak försöker vi presentera och förklara idéer och lärdomar som har glömts bort eller gömmer sig bakom jargon och matematiska formler eller datavetenskap, eller som ligger begravda i tidskrifter om operationsanalys och företagsekonomi som nästan ingen läser. Därför förlitar vi oss i stor utsträckning på forskning utförd av ekonomhistoriker, datavetare och företagsekonomer. Genom att skriva en introduktion till planering och svårigheterna med logistik och ekonomisk kalkylering, så vill vi lyfta ner denna livsviktiga debatt från akademikernas dammiga bokhyllor och åter föra in den i den verkliga politiska kampen. 

Framförallt vill vi med denna kortfattade text helt enkelt uppmärksamma ett ofta förbisett men självklart faktum, som på sätt och vis gör det ”ekonomiska kalkyleringsproblemet” överspelat: stora delar av den globala ekonomin existerar redan utanför marknaden och är planerade. Walmart är ett tydligt exempel. Frågan huruvida planering i stor skala är möjlig utan förlamande ekonomisk ineffektivitet kan därmed visa sig irrelevant. Med förbehållet att dessa enorma, centralt planerade företag – och de är så enorma att vi egentligen borde kalla dem för planerade ekonomier – inte är planerade på demokratisk väg. 

Det kanske inte låter särskilt sexigt, men vår ståndpunkt är denna: När vi säger att vi vill ha ett jämlikt samhälle så är det demokratisk planering som vi kämpar för. Det finns ingen maskin som helt enkelt kan tas över och skötas av nya operatörer men i övrigt förbli oförändrad; men det finns en grund av planering som ett mer rättvist samhälle borde kunna ta över och göra till sin egen. 

Det här är inte en bok om ett framtida samhälle, utan en bok om det samhälle vi lever i idag. Vi planerar. Och det fungerar. 

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
2 dagar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad