Folkrepubliken Walmart – del 1

Walmart är världens tredje största arbetsgivare, efter USA:s försvarsdepartement och Kinas armé. Med utgångspunkt i Walmart argumenterar vetenskapsjournalisten Leigh Phillips och ekonomen Michal Rozworski för att globala företags storskaliga planerade ekonomier kan lägga grunden för en demokratisk socialism. Detta är del 1 i Arbetarens sommarföljetong.

Inledning 

”Så ni skriver en bok som hyllar Walmart, alltså?”
”Eh, nej. Inte direkt. Eller, jo, på sätt och vis. Du förstår, vi beundrar det logistiska underverk som Walmart är. Men det är mycket mer komplicerat än så.”
”Ett ganska udda ämne för ett par socialister. Hur i hela friden kan ni försvara Walmart, med deras union busting, låga löner och förstörelse av samhällen? Är det inte ett av de mest onda företagen i världen?” 

”Vi försvarar inte Walmart, och verkligen inte union busting. Vi är bara fascinerade över hur denna symbol för kapitalismen också, paradoxalt nog, utgör en gigantisk planerad ekonomi. Väldigt fascinerade”. 

Varianter på den här konversationen har utspelat sig om och om igen sedan vi började skriva den här boken. Bland våra progressiva vänner har bekymrade eller misstänksamma ögonbryn höjts, gång på gång. 

Låt oss därför vara tydliga från början: Walmart är ett avskyvärt, ondskefullt, genomuselt och smutsigt skurkföretag. Tyvärr är engelskans ”flagitious” – som betyder ”fruktansvärt kriminell eller ondskefull” men kommer ur samma rot som ordet ”flagellate” eller piska, nämligen den latinska termen flagitium, som betyder ”skamlig sak” – ovanligt nuförtiden. Men samtidigt som det är träffande för en sådan uppenbart samhällsskadlig verksamhet, så kan inte ens det uttrycka hela det hat som vi två författare känner gentemot Walmart. 

Liksom alla företag tvingas Walmart av konkurrensen på marknaden att minska kostnader, i synnerhet kostnaden för arbete – den mest elastiska och töjbara delen av ett företags utgifter. Men även om detta inte är särskilt trevligt skulle det knappast vara rättvist att beskriva Walmart som unikt onda. Visst, de betalar svältlöner, förlitar sig på asiatiska sweatshops, barnarbete och fängelser, och sliter inälvorna ur våra stadskärnor med samma njutning och entusiasm som Sankt Erasmus romerska bödlar. Få andra företag tycks suga ut sina arbetare och bekämpa fackföreningar med samma glöd och förkrossande skicklighet; Walmart ser inte union busting enbart som en nödvändig del av att driva företag, utan som kärnan i sin affärsmodell. ”Jag betalar låga löner”, förklarade grundaren Sam Walton. ”Jag kan utnyttja det. Vi kommer att vara framgångsrika, men grunden för det är en anställningsmodell baserad på väldigt dåliga löner och villkor.” 

Ingen bör alltså dra slutsatsen, utan att ha läst ett ord av vad vi skriver (eller efter att ha läst vartenda ord men missförstått dem), att den här boken på något sätt är avsedd som ett hippt och provocerande försvarstal för Walmart eller Amazon eller Pentagon eller någon av de andra institutioner vars planering och logistikoperationer vi undersöker. Det är inte vårt syfte. Walmart är ingen progressiv förebild. 

Nu när vi fått detta klargörande överstökat och alla är på det klara med att vi inte hyser någon kärlek till Walmart, så vill vi prata om hur vi trots det känner beundran för Walmart, ungefär på samma sätt som en epidemiolog erkänner det ovedersägligt geniala i den ondskefulla evolutionära smidigheten hos antibiotikaresistent tuberkulos; eller på samma sätt som Milton ser Satan som en mer intressant karaktär än Jesus; eller på samma sätt som Sherlock Holmes samtidigt kan känna avsmak och beundran inför Professor Moriartys intrikata och sluga planer. 

Tänk om Walmarts operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle! 

Men varför skulle någon bry sig om ett så torrt ämne som detta, i praktiken en diskussion om företags beslutsfattande, om den optimala allokeringen av varor och tjänster? Varför borde vi ens föredra demokratisk planering framför den fria marknaden? Innebar inte kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps det definitiva slutet för idén om en livskraftig socialism? Är inte det bästa vi kan hoppas på att begränsa den fria marknadens värsta överdrifter? 

Flera bibliotek skulle kunna fyllas enbart med böcker som skrivits om kapitalismens orättvisor och motsättningar, inte minst om hur den ofrånkomligen leder till ökad ojämlikhet (även om fattigdomen samtidigt minskar – vilket dess mest extrema former verkligen gjort de senaste 300 åren, inte minst som följd av att fackföreningar och vänstern i bred bemärkelse, ända sedan dess födelse i den franska revolutionen, drivit på för att utjämna rikedomar), begränsar demokratin, leder till ständiga ekonomiska kriser och därmed arbetslöshet och till och med krig. Men vi vill inte upprepa dessa argument här. Låt oss istället avgränsa oss till att belysa dess kanske största misslyckande. 

Det finns utan tvekan en viss överlappning mellan mängden av varor och tjänster som är till nytta för mänskligheten, å den ena sidan, och mängden av varor och tjänster som är lönsamma, å den andra. Du tycker förmodligen att underkläder är en användbar produkt (men kanske inte för de som föredrar att köra commando); The Gap anser i sin tur att det är lönsamt att tillverka en sådan produkt – ett lyckligt sammanträffande, och sådana finns det gott om. Men överlappningen mellan alla användbara föremål och alla lönsamma föremål är inte perfekt. Om något är lönsamt kommer någon fortsätta att producera det, även om det inte är nyttigt eller till och med skadligt, så länge marknaden får fria händer. 

Fossila bränslen är ett samtida exempel på denna obotliga, grundläggande defekt. Hur fantastiska de än har varit tack vare sin energidensitet och flyttbarhet – egenskaper som befriat oss från nyckfullheten hos Moder Natur, som kanske får väderkvarnar och vattenhjul att snurra när vi behöver dem, eller kanske inte – så vet vi nu att de växthusgaser som släpps ut vid förbränningen av fossila bränslen snabbt kommer att rubba planetens medeltemperatur, som varit optimal för mänsklighetens blomstring sedan den senaste istiden. Men så länge regeringar inte griper in för att begränsa användningen av fossila bränslen och bygga ut (eller åtminstone ge incitament för utbyggnaden av) den rena elektriska infrastruktur som behövs för att ersätta dem, så kommer marknaden fortsätta att producera dem. 

På samma sätt var det inte marknaden som stoppade tillverkningen av de freoner som förstörde ozonlagret; istället var det regleringar – en form av planering – som tvingade oss att använda andra kemikalier i våra kylskåp och burkar med hårspray, så att den del av atmosfären som hyser höga koncentrationer av uv-blockerande ozonmolekyler kunde reparera sig själv. Vi skulle kunna berätta liknande historier om hur problemen med luftföroreningar i de flesta västerländska städer eller surt regn över Stora sjöarna löstes, eller hur dödligheten i bilolyckor eller flygkrascher har minskats: genom aktiva statliga ingrepp på marknaden för att begränsa eller förändra produktionen av skadliga – men lönsamma – varor och tjänster. De imponerande hälso- och säkerhetsstandarder som i allmänhet präglar modern gruvdrift i länder i väst beror inte på noblesse oblige från företagens ägare, utan är snarare en motvillig eftergift till militanta fackföreningar. 

Omvänt gäller att om något är nyttigt men olönsamt, så kommer det inte att produceras. I USA, där det inte finns någon universell offentlig sjukvård, skulle sjukvård till alla vara fantastiskt värdefullt. Men eftersom den inte är lönsam så produceras den inte. Snabba internetuppkopplingar på landsbygden är inte lönsamma, så privata telekomföretag struntar i dem och plockar istället russinen ur kakan genom att rikta in sig på lönsamma, tätbefolkade bostadsområden. 

Mitt i en växande global kris med tilltagande antibiotikaresistens, där mikrobernas evolution besegrar antibiotika efter antibiotika och patienter allt oftare dör av vanliga infektioner, har läkemedelsbolagen i stort sett övergett forskningen kring nya typer av livräddande mediciner av det enkla skälet att de inte är tillräckligt lönsamma. Att amputation eller kirurgi för att avlägsna infekterade områden åter kan bli vanliga medicinska ingrepp är inte en trevlig tanke. Men det var det enda alternativet som återstod för de läkare som opererade bort delar av benet på 19-åriga David Riccis från Seattle efter upprepade infektioner av resistenta bakterier – efter en tågolycka i Indien – som inte kunde behandlas ens med den starkaste antibiotikan, som bara tas till som en sista utväg eftersom den är så giftig. Varje gång infektionen återvände fick mer och mer av benet skäras av. Även om Ricci har återhämtat sig sedan dess har han levt i ständig skräck för att mikroberna som inte kan bekämpas ska återvändas. Som Amerikanska sällskapet för smittsamma sjukdomar (IDSA) konstaterade i en alarmerande skrift från 2008 är nya former av antibiotika ”mindre attraktiva för läkemedelsföretag och riskkapitalister eftersom de är mer effektiva än andra läkemedel.”

Antibiotika är framgångsrika om de utplånar en infektion – vanligen inom dagar eller veckor, eller som mest månader – och därefter slutar patienten ta medicinen. För kroniska sjukdomar måste patienten däremot fortsätta ta sin medicin varje dag, ibland för resten av livet. Därför, konstaterade rapporten, riktar läkemedelsutvecklingen in sig på långvariga behandlingar – inte botemedel. Förslag från organisationer som IDSA, WHO och EU handlar om att böna och be eller rentav muta läkemedelsbolagen för att de ska lyfta ett finger; men till och med denna metod är, hur oambitiös den än är, extern i förhållande till marknaden. (Förstatligande av läkemedelsindustrin skulle vara en billigare, och dessutom snabbare och mer effektiv metod, men de flesta tyckare anser det vara för radikalt och för likt socialism.) 

Bortom denna sektor kan vi notera att grundforskning på nästan vilket område som helst – de där chansartade grejerna där forskare drivs av sin nyfikenhet utan förväntningar på att utveckla en kommersiell produkt, men som lägger grunden till teknologier och mediciner som senare visar sig kommersiellt gångbara i högsta grad – helt enkelt inte kan bedrivas av den privata sektorn. Sådan forskning är extremt kostsam och ger ingen garanterad ekonomisk avkastning. Följaktligen bedrivs den nästan enbart av offentliga institutioner eller privata icke-vinstdrivande stiftelser snarare än marknadsaktörer. På samma sätt var det inte marknaden som tog oss till månen, utan ett stort offentligt företag vid namn NASA. Idag måste vi, om vi ska vara ärliga, erkänna att de enorma kostnaderna för en livskraftig koloni på Mars av det slag som föreslås av Elon Musks SpaceX (även om kostnaden för att undslippa jordens dragningskraft skulle minskas kraftigt, till exempel med hjälp av återanvändbara raketer) innebär att den måste producera en vara som kan säljas med vinst på jorden. Om det finns en sådan kan han skatta sig lycklig. Om inte så kommer hans investerare snabbt att överge honom. Därför kommer koloniseringen av Mars vara ett offentligt projekt, om den någonsin ska bli verklig. 

Men för många progressiva framstår berättelsen om logistik och planering som dammig och förlegad. Behöver vi inte nya färska argument för att klättra upp på barrikaderna, eller glömda historier om eländigt förtryck att berätta? Det är sant att planeringens historia saknar drama och romantik – den innehåller få fängslande berättelser om osjälvisk heroism, stoiskt lidande eller rättmätig vrede (däremot ganska många episoder av hjärtekrossande nederlag, misslyckanden och förfall). Men i grund och botten är berättelsen om orättvisan och kampen mot den en krönika över de tidlösa ansträngningarna att minska alla sorters ojämlikhet: mellan de som har och de som inte har, mellan de som arbetar och de som vilar, mellan de som har något att säga till om och de som inte har det. Och ojämlikhet är, i slutändan, en fråga om orättvis allokering av föremål eller konsekvensen av en sådan orättvis allokering. 

Enkelt uttryck har en fattig person inte allokerats de prylar (eller förmågan att köpa dem) som en rik person har. De rikas och de fattigas behov har tillgodosetts i väldigt olika utsträckning: vissa människors möjlighet att fullt utveckla sin mänsklighet har stympats vid roten, medan andra ges utrymme att blomstra. Ojämlikhet begränsar vad en person, och samhället som helhet, annars hade kunnat göra: den begränsar vår frihet. Tidigare generationer har slagits för att utvidga frihetens rike – att säkerställa att alla vuxna människor har samma rättigheter och att alla nya möjligheter som den teknologiska utvecklingen erbjuder görs tillgängliga för alla. Och om vi ska fortsätta kampen för att åtgärda den monumentala, uppenbara orättvisan i sakernas tillstånd, så måste vi föra en kamp om vilken metod för att allokera saker vi vill använda oss av som samhälle. 

När vi frågar om en annan värld är möjlig frågar vi därför också: finns det en annan metod för att allokera saker? Hur skulle vi kunna fördela saker annorlunda? Och vem skulle bestämma hur de ska fördelas? Skulle de planer som kapitalister använder varje dag för att se till att varor och tjänster levereras till dem som kan betala för dem transformeras, så att de istället går till dem som behöver dem mest? Och kan vi, genom att förändra hur vi fördelar saker, också börja förändra ekonomin i sin helhet – från vilka saker vi tillverkar och hur, till vilka som arbetar och hur länge? 

När vi väl har identifierat alternativa sätt att fördela saker, så kan den planering som pågår överallt omkring oss bli en glimt av ett annat produktionssätt. Inte minst kan sådan existerande planering låta oss skönja dragen hos de övergående faserna på vägen till en mer fullständig transformation av vår ekonomi. 

Under kapitalismen, som är vårt nuvarande produktionssätt (det sätt som vårt samhälle organiserar ekonomin), är den primära metoden för att allokera saker den fria marknaden. Vi lever i en värld där priset på varor och tjänster, i princip, avgörs av utbud och efterfrågan. Den fria marknadens försvarare påstår att detta leder till en situation där mängden prylar som efterfrågas av köpare motsvarar mängden prylar som tillverkas av producenter: ett tillstånd som de beskriver som ”ekonomisk jämvikt”. 

För att ett produktionssätt ska kallas kapitalism räcker det inte att en fri marknad existerar. Kapitalismen har trots allt flera utmärkande drag, inklusive exploatering på arbetsplatsen och tvånget att sälja sitt arbete för att överleva. Trots det är den ”fria” marknaden ett nödvändigt villkor för kapitalismen – en metod för allokering som leder till växande ojämlikhet via skillnader i fördelningen av inkomst. Marknadsinteraktioner skapar oundvikligen vinnare och förlorare, och därmed en ökad koncentration av rikedom. Med tiden växer därför dessa skillnader, till följd av samma marknadsinteraktioner. 

Den ”perfekta” fria marknaden existerar bara i huvudet på dess mest ivriga försvarare och i läroböcker på introduktionskursen i ekonomi. Verklighetens marknader skiljer sig markant från den idealiserade berättelsen: företag samarbetar regelbundet för att stänga ute konkurrenter, storföretag lobbar för statliga subventioner och det är regel snarare än undantag att ett fåtal stora aktörer dominerar hela kategorier av produkter och kontrollerar dess priser. Särskilt en marknad – arbetsmarknaden – bygger på århundraden av tvång och fråntagande, som förvandlade bönder till arbetare som måste sälja sitt arbete. Utbud och efterfrågan når sällan jämvikt och marknadssystemet leder regelbundet till överproduktionskriser, som i sin tur orsakar recessioner och depressioner med katastrofala följder för miljontals människor. Marknadens inneboende konkurrens både utnyttjar och blir en katalysator för ett stort antal fördomar baserade på identitet (ras, kön, sexualitet, och så vidare); förstör ekosystemtjänster som människor är beroende av; och eldar på militarism och rivalitet mellan nationer som ofta utmynnar i kolonisering, imperialism och i slutändan krig. 

Den verkliga världen präglas ofta av kaotisk obalans snarare än jämvikt, av priser som satts med vilja snarare än uppstått genom konkurrensens magi, och av – som vi ska se – planerande kapitalister. Men samtidigt är det ett faktum att marknaden styr stora delar av våra ekonomiska liv, och därmed även våra sociala liv. 

De som är kritiska mot hur vi gör saker idag utgår oftast från att marknaden måste ersättas, eller åtminstone tyglas. Men om allokering inte sker genom marknaden så kommer den att ske via ekonomisk planering, eller ”direkt allokering” – inte av den ”osynliga handen” utan av väldigt synliga människor. Faktum är att den här sortens planerad allokering redan äger rum på många håll i dagens system, av både valda och icke-valda makthavare, av både stater och privata företag, och i såväl centraliserad som decentraliserad form. Till och med det ärkekapitalistiska USA hyser företag som Walmart och Amazon, men också Pentagon: Sin oerhörda destruktivitet till trots är USA:s försvarsdepartement också den största enskilda arbetsgivaren i världen och ett exempel på en centralt planerad offentlig verksamhet. I praktiken är nästan alla länder blandekonomier som rymmer olika kombinationer av marknader och planering. 

Faktum är att planering har existerat så länge mänskliga samhällen har existerat. För tusentals år sedan skapade civilisationerna i Mesopotamien ett kluster av ekonomiska institutioner som knöt samman städernas verkstäder och tempel med jordbruksproduktionen på landsbygden. Den tredje Ur-dynastin, som blomstrade runt floderna Eufrat och Tigris mot slutet av det tredje årtusendet före Kristus, hörde till de första som började använda permanent bokföring. Lertavlor från den tiden innehåller prognoser om skördar baserade på beräkningar av jordens kvalitet, som i sin tur baserades på många år av bokföring. Ekonomin var fortfarande utlämnad åt vädrets makter, men kunde åtminstone kontrolleras på den mest basala nivån. I takt med att statistiken blev mer detaljerad blev prognoser och uppskattningar – som båda är centrala för all planering – vanliga inslag i det ekonomiska livet. Till skillnad från den förhistoriska ekonomin, som byggt på lokala gåvor och utbyten, etablerades i det gamla Mesopotamien system för centraliserad fördelning som liknar dagens välfärdsstater: skatter och avgifter in, transfereringar av varor och tjänster ut. 

Tillsammans med skrivkonsten och matematiken, som utgör civilisatoriska byggstenar som utvecklades tillsammans med den ekonomiska bokföringen, så utvecklades också pengar – men inte på det sätt som ekonomer föreställer sig. I en ofta citerad passage i Nationernas välstånd skrev Adam Smith att människans ”benägenhet att köpslå och byta en sak mot en annan” ledde till arbetsdelning, uppkomsten av pengar och ökad ekonomisk komplexitet. Denna fantasi har förts vidare genom århundradena och upprepas fortfarande i de flesta grundläggande läroböcker i ekonomi. Problemet med denna märkliga berättelse är att den är falsk. Specialisering utvecklades inom stora hushåll där det inte fanns något internt utbyte. Hushållens överhuvud fördelade den samlade produktionen mellan dess medlemmar – de planerade. Pengar uppstod å andra sidan främst som ett verktyg för köpmän, legosoldater och andra för att göra upp om skulder med de gamla templen. I takt med att ekonomins komplexitet växte bredde användningen av pengar ut sig, som ett sätt att hålla reda på skatter och andra större transaktioner. I extraordinära tider kunde vissa priser fluktuera, till exempel priset på spannmål efter en väldigt dålig skörd. Men för det mesta förblev priser i stor utsträckning standardiserade. 

De tidiga pengarna och den tidiga planeringen utvecklades i samverkan. I Babylonien var till exempel en mina silver värd 60 shekels, vilket motsvarade en gur korn som delades upp i 60 kur. En kur var en halv dagsranson av mat för en arbetare. Så en gur var en månadsranson som var värd en mina (under en standardiserad kalender med 30 dagar per månad, med en nyårsfestival som varade några dagar för att anpassa kalendern till solåret). Sådana enkla räkneenheter underlättade bokföring och planering. 

Den ekonomiska bokföringens och de sociala institutionernas tilltagande komplexitet tyder på att forntida civilisationer skapade något som bara kan beskrivas som ekonomisk kalkylering och planering. Därmed inte sagt att de var något magiskt rike av centraliserad planering, liksom det vore långtifrån sanningen att beskriva jägar- och samlarsamhället som ett fredligt och jämlikt paradis. Forntidens planering var inte bara simpel och ofullständig; den var också ett långtifrån rationellt sätt att säkerställa delad nytta för alla. I själva verket tjänade den forntida planeringen ett ekonomiskt system som skapats för att gynna en liten elit, som motiverades av att upprätthålla sin egen rikedom och makt. Låter det bekant? 

Trots de beständiga orättvisor som sträcker sig tillbaka till forntiden så finns det skäl att känna hopp idag. Till exempel de miljontals människor vars nyfikenhet väckts av senator Bernie Sanders referenser till socialism under primärvalskampanjen 2016, och liknande uttalanden av många andra kandidater till politiska positioner runt om i USA sedan dess. I Storbritannien leds ”Hennes majestäts lojala opposition” när denna bok skrivs av en stolt socialist. Samtidigt som den politiska debatten blivit mer polariserad har unga människor, till och med i det kapitalistiska systemets angloamerikanska kärna, en mer positiv syn på socialism än på kapitalism. I Europa utmanas den traditionella socialdemokratin av vänsterpartier vars retorik omfamnar socialismen, eller åtminstone ett annat sätt att göra saker på än kapitalismens business as usual – från Syriza i Grekland till Die Linke i Tyskland och Podemos i Spanien – om än med kraftigt varierande framgång. Och även om den latinamerikanska vänstern på sistone mött nederlag i val har vänstern över hela kontinenten experimenterat med gamla och nya socialistiska idéer, vare sig den suttit vid makten eller ej. 

Det finns ett akut behov av att prata om vad alternativet till marknaden skulle kunna vara. Men det råder också stor förvirring om vad planering är och om dess historia. För att ta ett exempel: Kina ser ut som den globala ekonomins stora vinnare. Dess tillväxt, som visserligen bromsat in något från bländande till bara imponerande, har uppnåtts genom en blandning av fria marknadsmekanismer och aktiv styrning av centrala planerare. Det verkar som att till och med medlemmar av landets framväxande bourgeoisie anser att Maos ekonomiska planering kanske inte var en dålig idé, utan bara så före sin tid. Ett reportage i Financial Times från 2018 beskriver Jack Ma, grundare av den kinesiska e-handelsjätten Alibaba Group, som medlem av en växande rörelse i Folkrepubliken som menar att ”det grundläggande felet med den statliga planeringen var att planerarna inte hade tillgång till tillräckligt med information för att fatta goda beslut.” Han och andra likasinnade tror att ”big data” kan lösa det här problemet. 

Men är detta vad vi menar när vi pratar om ett alternativ? Trots att det har gått mer än ett kvartssekel sedan kalla krigets slut möts den som ifrågasätter den fria marknadens välsignelser omedelbart av anklagelser om att försvara Sovjetunionen och dess satellitstater – misslyckade auktoritära regimer som också var planerade ekonomier. Visar inte deras kollaps, efter årtionden av ekonomisk stagnation, att planering inte fungerar? 

Detta är långtifrån enbart teoretiska frågor. I dessa instabila tider går det inte att utesluta att en socialistisk kandidat eller ett socialistiskt parti snart bildar regering i något av de kapitalistiska kärnländerna. Om de inte gör jobbet med att dra upp planer på förhand för hur alternativet till marknaden skulle kunna se ut, så kommer de inblandade oundvikligen falla tillbaka på varianter av något de redan känner till. Den kapitalistiska hjärnmasken slingrar sig, liksom Ceti-ålen i Star Trek II: The Wrath of Khan, runt vår hjärnbark och blockerar möjligheten till en transformation till och med i det ögonblick då den kan förverkligas. 

Tiden är därför lika mogen som en brun avokado på rostat bröd att återupptäcka ett väldigt gammalt ämne: den långvariga men i stort sett bortglömda diskussionen om planeringens problem. 

Vårt mål är inte att erbjuda en heltäckande och slutgiltig översikt över denna sekellånga diskussion, som ekonomer refererar till som ”det ekonomiska kalkyleringsproblemet” (eller ”det socialistiska kalkyleringsproblemet”) – frågan om huruvida det är matematiskt och fysiskt möjligt att planera en ekonomi, och huruvida det är önskvärt. Istället vill vi erbjuda en lättbegriplig och förhoppningsvis till och med läsvärd introduktion för den oinvigde. I huvudsak försöker vi presentera och förklara idéer och lärdomar som har glömts bort eller gömmer sig bakom jargon och matematiska formler eller datavetenskap, eller som ligger begravda i tidskrifter om operationsanalys och företagsekonomi som nästan ingen läser. Därför förlitar vi oss i stor utsträckning på forskning utförd av ekonomhistoriker, datavetare och företagsekonomer. Genom att skriva en introduktion till planering och svårigheterna med logistik och ekonomisk kalkylering, så vill vi lyfta ner denna livsviktiga debatt från akademikernas dammiga bokhyllor och åter föra in den i den verkliga politiska kampen. 

Framförallt vill vi med denna kortfattade text helt enkelt uppmärksamma ett ofta förbisett men självklart faktum, som på sätt och vis gör det ”ekonomiska kalkyleringsproblemet” överspelat: stora delar av den globala ekonomin existerar redan utanför marknaden och är planerade. Walmart är ett tydligt exempel. Frågan huruvida planering i stor skala är möjlig utan förlamande ekonomisk ineffektivitet kan därmed visa sig irrelevant. Med förbehållet att dessa enorma, centralt planerade företag – och de är så enorma att vi egentligen borde kalla dem för planerade ekonomier – inte är planerade på demokratisk väg. 

Det kanske inte låter särskilt sexigt, men vår ståndpunkt är denna: När vi säger att vi vill ha ett jämlikt samhälle så är det demokratisk planering som vi kämpar för. Det finns ingen maskin som helt enkelt kan tas över och skötas av nya operatörer men i övrigt förbli oförändrad; men det finns en grund av planering som ett mer rättvist samhälle borde kunna ta över och göra till sin egen. 

Det här är inte en bok om ett framtida samhälle, utan en bok om det samhälle vi lever i idag. Vi planerar. Och det fungerar. 

Publicerad Uppdaterad
5 hours sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Publicerad Uppdaterad
5 hours sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00

Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest
Klockan 18.00,
Bruksgränd 2
Välkomna på Första maj-fest i Magasinets nya lokal: Bruksgränd 2 ! Det bjuds på middag och musik kl 18.00. Fritt inträde!

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar schenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Publicerad
3 weeks sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

 Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Polis skadad vid övning utanför karlskrona i Blekinge skärgård
En av de två poliser som skadades under onsdagens övning i Blekinge skärgård vårdas för allvarliga skador. Foto: Hasse Holmberg/TT

Polis svårt skadad vid övning utanför Karlskrona


En polis skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt under en övning i Blekinge skärgård utanför Karlskrona. Ärendet rubriceras som arbetsplatsolycka och har lämnats över till enheten för särskilda utredningar.

Det var strax innan klockan elva på onsdagsförmiddagen som larmet kom räddningstjänsten. Två sjöpoliser hade då skadats under en övning vid Dragö strax utanför Karlskrona. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge poliserna, som är mellan 50 och 60 år, fördes till sjukhus.

Kort senare meddelade Region Blekinge genom sin presstjänst att den ena av de två vårdades med allvarliga skador. Exakt vad som hänt vid olyckstillfället är ännu inte fastställt men händelsen utreds som arbetsplatsolycka av enheten för särskilda utredningar, enligt Evelina Olsson som är polisens presstalesperson.

Publicerad Uppdaterad