Runt 2000 strejkande arbetare från Venezuelas statliga oljebolag, PDVSA, och likaledes statliga Pequiven, en petrokemisk koncern, marscherade ut från sina arbetsplatser och blockerade motorvägen längs kusten norr om huvudstaden Caracas under förra veckan.
Samtidigt strejkade omkring 800 anställda på oljeriggar i delstaten Monagas i nordöstra delen av landet, och paralyserade praktiskt taget produktionen. Orsaken till konflikten var obetalda bonusar.
PDVSA karaktäriserade i ett uttalande strejken som ”olaglig” och hävdade att de försenade utbetalningarna var en normal konsekvens av att ett nytt kollektivavtal trätt i kraft. Oljefackets Alex Polanco sade till tidningen El Universal att:
– Vi är trötta på att den här regeringen försöker lura arbetarklassen.
I mars stoppades också PDVSA:s raffinaderi på ön Aruba av en strejk, den gången över säkerhetsfrågor.
Chavezregeringens förhållande till oljearbetarna har alltid varit en komplicerad historia. Under den kortlivade statskuppen, vars års-
jubileum nästan sammanföll med de nya strejkerna, och generalstrejken/lockouten 2002 ställde sig framför allt chefer, tjänstemän och tekniker, men även en stor andel av de vanliga arbetarna, på oppositionens sida.
Efter att regeringen gått segrande ur konfrontationen avskedades 5 000 strejkande, med vänsterns och det nya vänsterfacket UNT:s totala stöd, onekligen en ovanlig händelse. Venezuelakännaren Gregory Wilpert argumenterade i en debatt med Human Rights Watch för att ”offentliganställda inte har rätt att strejka för att avsätta en vald regering”.
En sådan begränsning av fackliga rättigheter är självklar. Å andra sidan är det också en ganska ovanlig händelse att en fackförening deltar i protester som leder till att arbetsgivarföreningens ordförande blir kuppresident med diktatoriska befogenheter, vilket var fallet 2002.
I juli förra året väckte Venezuelas oljeminister upprördhet genom att säga att ”det får inte finnas en enda kontrarevolutionär i vår industri”, karaktärisera oljefacket som oppositionsanhängare och säga att ”jag kommer inte att sätta mig i förhandlingar med fiender till regeringen” inför de länge uppskjutna valen inom fackföreningen och förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal.
Hugo Chavez uttalade sig inte, varken för att stödja eller tillrättavisa ministern, som så småningom delvis backade.
I början av detta år slöts det nya kollektivavtalet, som ger en grundlön på drygt 1 000 dollar i månaden. I valet vann en relativt regeringsvänlig fraktion majoritet, medan det mer kritiska C-CURA fick runt en tredjedel av rösterna.
C-CURA har hittills varit en vänsterströmning, men har nyligen knutit en mycket ifrågasatt allians med tidigare oppositionsvänliga högerfack.
Medan ”arbetarmedverkan” med större eller mindre framgång införts i andra statliga verksamheter har regeringen alltid sagt blankt nej till att göra det inom oljeindustrin. Och inte heller inom vänstern, som annars brukar kämpa hårt för ökad arbetarkontroll, är det en självklarhet.
En anledning till motståndet är att oljearbetarna inte tillhör de radikalare arbetargrupperna, men framför allt är grundproblemet: hur ger man runt 70 000 relativt välavlönade arbetare, som – bokstavligen – håller handen på kranen till över 90 procent av Venezuelas exportintäkter, makten över sitt eget arbete utan att samtidigt ge dem en helt oproportionerlig makt över hela landet?
Å andra sidan: om man har anspråk på att bygga en ny sorts socialism, hur kan man lämna landets viktigaste industri utanför?
Tills de motsättningarna lösts lär nya konflikter vara oundvikliga.
