Svartvit fotografi över nödbostäder byggda i en stor sal.
Nödbostäder i polishusets gymnastiksal. Fotot är taget 1925 eller 1926. Foto: Okänd/Stockholmskällan

När hyresgästerna tog strid

Hur utvecklades en stormig och aktivistisk hyresgäströrelse med tonvikt vid den direkta aktionen till en ordnad förhandlingspart? Vilken roll spelade dragkampen och samspelet mellan statssocialistiska och rörelsesocialistiska ideal i Hyresgästföreningens framväxt? Hannes Rolf avhandling En fackförening för hemmen, berättar historien om en stridbar rörelse. Göran Salmonsson har läst den.

Det har skrivits ofantligt mycket om folkrörelserna, men av någon anledning har de folkliga rörelserna på bostadsmarknaden inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Redan av det skälet är Hannes Rolfs avhandling En fackförening för hemmen välkommen. Den handlar om kollektiv mobilisering, organisering och maktkamp på hyresmarknaden och den är i flera avseenden ett pionjärarbete. 

Hyresgäströrelsen fick fäste jämförelsevis sent. De tidiga försöken till organisering blev resultatlösa, trots att det fanns gott om frågor att arbeta med. Stadsbefolkningen började öka under andra halvan av 1800-talet. Vid seklets mitt var andelen ungefär en tiondel, vid sekelskiftet 1900 drygt en femtedel och i början av 1930-talet bodde en tredjedel av befolkningen i städer, varav några hunnit bli ganska stora. Stockholm hade passerat en halv miljon och Göteborg hade nära en kvarts miljon invånare. Stora skaror flyttade in till städerna vilket gjorde bostadssituationen mycket ansträngd. Standarden kunde vara låg och bostadsbristen påverkade hyrorna. Bostadssituationen hängde ihop med tillståndet för den kommunala infrastrukturen, såsom vatten och avlopp och inte minst möjligheten att ta sig till och från jobbet.

Denna situation gav en palett av områden där hyresgästintresset kunde agera. En möjlighet var att påverka byggandet, antingen i egen regi eller genom att få kommunen att driva på byggande. En annan möjlighet var att få till stånd förändringar i regelverk med betydelse för hyresvillkor, boende och byggande. En tredje var att agera direkt gentemot fastighetsägare. Sammantaget ger detta i Hannes Rolfs analys tre övergripande metoder: bostadsproduktion, politisk påverkan och konfrontativa metoder. Inom var och ett av dessa områden fanns en mängd olika tillvägagångssätt att välja mellan för att sätta ihop rörelsens repertoar av arbetssätt och metoder. Betraktad på detta sätt blir det uppenbart att en hyresgäströrelse kan vara många saker och rymma konkurrerande alternativ för hur rörelsen ska arbeta. Genom att undersöka både Stockholm och Göteborg kan Rolf ge en detaljerad och nyansrik bild av den hyresgäströrelse – eller kanske de hyresgäströrelser – som etablerade sig under mellankrigstiden.

I Stockholmsområdet kom genombrottet 1917, förmodligen underlättat av hyresstegringslagen från detta år. Lagen skulle bromsa skenande hyreshöjningar och stadgade bland annat att uppsägningar och hyreshöjningar skulle prövas av en hyresnämnd. Dessa nämnder gav en arena för hyresgästföreningar och sådana bildades i Stockholm och dess förstäder och grannsamhällen. Både Stockholms hyresgästförening, bildad i april 1917, och föreningarna i kringliggande orter hade under de första åren en politisk inriktning, som även kunde innefatta sidor av boendet som inte hade direkt med bostaden att göra, såsom förstadsföreningarnas engagemang i kollektivtrafikfrågor. Inriktningen mot politisk påverkan hindrade inte att man plockade in direkta stridsmetoder i repertoaren. När Södra förstadsbanan tänkte höja priserna med 50 procent i april 1920 sattes banan i blockad av Södra Förstädernas hyresgästförening.

När hyresnämnderna försvann 1923 märktes kristecken inom framför allt Stockholms hyresgäströrelse. En nyorientering behövdes. Blicken började riktas mot bostadsproduktion, men på det området hade en effektiv aktör trätt in i form av HSB, som bildades 1923. Efter några skakiga år började man i stället allt mer agera direkt mot fastighetsägare. Från 1928 framskymtar en mer offensiv inriktning och nu anammade föreningen även direkta stridsmetoder, framför allt blockad, men även hyresstrejk och massuppsägningar. Föreningen började även rikta krav till fastighetsägarnas organisationer rörande hyresavtalens utformning och innehåll. Samtidigt rörde det sig bland hyresgästerna. I flera fall initierades kollektiva aktioner, som fick uppbackning av hyresgästföreningen. I dessa aktioner skapades en mall för de hyressänkningsaktioner som skulle komma: massmöte, kontraktsgranskning, framförande av krav och massuppsägning.

Under de följande åren utvecklades en intensiv verksamhet av hyressänkningsaktioner, med en kulmen 1933. Föreningarna i Stockholm med omnejd var inte främmande för blockader, men i jämförelse med Göteborg var de sparsamma med att använda det medlet. Tyngdpunkten låg vid ständig förhandlingsverksamhet. Fastighetsägarföreningen i Stockholm var av allt att döma inte beredd på anstormningen. Under 1933 omstöptes den till mer av en kamporganisation för en föhandlingspart. Motsvarande omläggning hade då redan skett i Göteborg. Som Rolf påpekar började konturerna av ett system med starka partsorganisationer på hyresmarknaden att formeras. I Stockholmsområdet klingade den mobiliseringsdrivna aktiviteten av och gav plats för en mer formaliserad förhandlingsverksamhet.

Några barn står vid ett bohag som burits ut i snön efter en vräkning.
Ett flyttlass står ute i snön efter en vräkning. Bilden är tagen någon gång 1900-1920. Foto: Axel Malmström/Stockholmskällan

I Göteborg fick hyresgästorganiseringen fäste i början av 1920-talet. Föreningar bildades stadsdelsvis, vilka 1922 samlades i Hyresgästernas Centralförsamling i Göteborg (HCF). Under formeringsfasen fanns förvisso alla tre övergripande metoder med  politisk påverkan, bostadsproduktion och konfrontativa metoder  men tyngdpunkten låg vid den direkta aktionen. Bruket av blockader (som kunde innefatta olika typer av bojkotter) blev något av Göteborgs särmärke. Av de 2 285 adresser satta i blockad som Rolf funnit, låg 2 109 i Göteborgsområdet. Metoden ställde höga krav på kollektiv disciplin och solidaritet. Föreningarna underbyggde detta genom att försöka utveckla en kollektiv identitet inom medlemskåren, men det innebar också vid behov en ganska brysk behandling av blockadbrytare. Sociala aktiviteter blev ett betydelsefullt inslag i verksamheten. Hyresgästföreningarna skulle etablera sig som en närvarande kraft i lokalsamhället.

Mot slutet av 1920-talet började aktivitets- och konfliktnivån stiga. Blockaderna uppmärksammades av fastighetsägarnas nationella organisation och i Göteborg beslutade man i slutet av 1929 att sätta in åtgärder för att befria sig från problemet med hyresgästföreningarna. Dessa lät sig dock inte hindras. Under 1931 inleddes hyressänkningsaktioner liknande dem i Stockholm, varvid även hyresstrejker togs i bruk. På fastighetsägarsidan omstrukturerades styrkorna till en kamporganisation. Genom bildandet av Göteborgs Fastighetsägares Garantiförening byggdes en partsorganisation med ekonomiska muskler att ta sig an hyresgästföreningarna. Konfliktnivån steg. Striderna ändrade karaktär och blev mer av konfrontationer mellan HCF och Garantiföreningen. Alltmedan de militanta metoderna i Göteborg började dra till sig uppmärksamhet från olika håll.

Efter politiskt initiativ hösten 1933 för att få slut på gamla blockader nådde de nationella organisationerna Hyresgästernas Riksförbund (HRF) och Sveriges Fastighetsägarförbund en uppgörelse om en fast förhandlingsordning med bestämmelser som reglerade vissa stridsfrågor. Det var Garantiföreningen som hade krävt dessa bestämmelser. HCF ansåg att de gick för långt och sände ut dem på allmän omröstning i de lokala hyresgästföreningarna, där de blev nedröstade.

Här blev klyftan inom rörelsen tydlig. HRF var redan tidigare kritisk mot den decentraliserade modellen i Göteborg, med föreningar som kunde agera självständigt i konfliktsituationer, och hade förespråkat en centralisering efter Stockholmsmodell, där ombudsmannen spelade en central roll. Vid HRF:s kongress i november 1933 krävdes att de göteborgska lokalföreningarna skulle ge upp något av sin självständighet och underordna sig en gemensam strävan för de större målen och principerna. Dit räknades en fast förhandlingsordning. Göteborgarna lät sig inte övertygas, men förlorade i voteringen och fick finnas sig i att förhandlingsordningen skulle ses som en eftersträvansvärd princip.

Samtidigt rasade konflikterna i Göteborg. I december 1933 tillsattes en regeringskommission för förhandling och det utmynnade i att HCF och Garantiföreningen en nådde överenskommelse, som innefattade en förhandlingsordning. Den avlägsnade dock inte motsättningarna. Inför hyressänkningsaktionerna 1935 sade HCF upp förhandlingsordningen. Återigen klev staten in med en förlikningskommission i en konflikt. Rolf ser det som en brytpunkt att regeringen direkt började visa intresse för striderna på Göteborgs hyresmarknad. En ny förhandlingsordning kom till stånd, men sades snart upp igen, denna gång av Garantiföreningen. Följande år, 1936, utbröt den största hyresstriden i Sveriges historia, den så kallade Olskrokenkonflikten, som började med krav som inte främst avsåg hyresreduceringar utan reparationer och standardhöjningar. Den eskalerade snabbt och innehöll blockader, vräkningar, fackliga blockader av vräkningsarbete, massuppsägningar och mer därtill. En regeringsinitierad medlingskommission var inblandad och efter stora kostnader för både lokala affärsintressen och fastighetsägare avslutades striden i maj 1937 med i huvudsak en seger för hyresgästerna.

När socialdemokratin vid regeringsmakten började forma mer ambitiösa bostadssociala mål, skapades en situation där man kunde driva på för att nå bostadspolitiska reformer, och då var det en fördel att kunna erbjuda ett lugn på hyresmarknaden genom ett ordnat förhandlingsväsende. Lokalt initierad aktivism blev snarare ett störningsmoment än en maktresurs.

Under Olskrokenkonflikten hade Göteborgs hyresgäströrelse haft ett brett stöd, men det stod också klart att regeringen såg med olust på de svårlösliga konflikterna och var benägen att gripa in med mer permanenta arrangemang för att åstadkomma fredliga lösningar i hyresförhandlingar. I och med att bostadspolitik hade blivit ett fält för socialpolitiska ambitioner fanns också möjligheter för hyresgäströrelsen att vinna resultat genom politisk påverkan. Men, påpekar Rolf, detta krävde disciplinering inom rörelsen, och då var de konfliktbenägna göteborgarna ett problem.

Hyresgäströrelsen i Göteborg kom så småningom att förändras, bort från en aktivism baserad på verksamhet i de lokala kvarteren till att i stället bli en mer centraliserad organisation byggd på ombudsmännens arbete. De inordnades i en segrande riksnorm för vad slags rörelse hyresgäströrelsen skulle vara. Rolf följer inte denna process men han visar att den nationella organisationen, HRF, under hela sin historia haft en slagsida åt att vilja arbeta med politisk påverkan snarare än med medlemsbaserad aktivism. 1930-talets aktivism hade resulterat i en maktförskjutning till hyresgästernas förmån och den hade skapat starka partsorganisationer. Därigenom hade den, lite paradoxalt, skapat betingelser för en rörelse med mer inriktning på politisk påverkan.

När socialdemokratin vid regeringsmakten började forma mer ambitiösa bostadssociala mål, skapades en situation där man kunde driva på för att nå bostadspolitiska reformer, och då var det en fördel att kunna erbjuda ett lugn på hyresmarknaden genom ett ordnat förhandlingsväsende. Lokalt initierad aktivism blev snarare ett störningsmoment än en maktresurs för en organisation vars styrka utgjordes av ombudsmännen och förhandlingsapparaten. Rolf noterar hur de olika delarna i efterkrigstidens hyresmarknadssystem etableras och vi kan bara hoppas att han får tillfälle återkomma med en närmare analys av processen.

Även om Rolf inte gör så stor sak av det, så präglar skillnaderna mellan den rörelsesocialistiska och den statsocialistiska strömningen hela hans undersökning av hyresgäströrelsen.

Den hyresgäströrelse som till slut formades och vann framgång under mellankrigstiden var på sätt och vis många rörelser. I mångfalden fanns naturligtvis politiska och ideologiska skiljelinjer, men Rolf väljer att knyta an till en distinktion som introducerats av Mats Dahlkvist (numera Lindberg), och som skiljer mellan rörelsesocialism och statssocialism. För den rörelsesocialistiska strömningen står den egna organiseringen och erfarenheten i fokus, och tänkandet rör sig nerifrån och upp. Den levande organisationen och medlemsaktiviteten blir självändamål. Organisationsformerna drar åt decentralism, självförvaltning och direktdemokrati. För statssocialismen ligger tyngdpunkten vid kontrollen över statsmakten och hur man den vägen kan omforma samhället. Tänkandet rör sig uppifrån och ner. Organisationsformerna drar åt centralism, enhetlighet och representativ hierarki, där de valda styrelserna verkligen är styrande.

Även om Rolf inte gör så stor sak av det, så präglar skillnaderna mellan den rörelsesocialistiska och den statsocialistiska strömningen hela hans undersökning av hyresgäströrelsen. De blir synliga i jämförelsen mellan Stockholm och Göteborg, i förhållandet mellan nationell organisation och lokala föreningar, och i skildringarna av lokala striderna. Det blir också tydligt att det inte finns något självklart utfall av den organiserade verksamheten. Uppsvinget i den rörelsesocialistiska kampen tycks ha bidragit till att skapa förutsättningar för den statssocialistiska inriktningens möjligheter att leverera resultat.

Det sägs ofta att folkrörelserna format det moderna Sverige. Rolfs studie visar att varje sådant påstående måste preciseras. Man behöver ställa frågor om vilken slags folkrörelse det var som präglade riket och vilka alternativ som föstes åt sidan. Och det duger inte att bara kalla skeendet för ”utvecklingen”. Det var människor med ideal och intressen, föreställningar och förhoppningar, drömmar och vardagsbestyr, som försökte förbättra sin nutid och forma sin framtid. Ingen kunde veta hur det skulle bli, bara att det var värt att kämpa för. Att betrakta resultatet som en ofrånkomlig utvecklig är segrarens efterhandsprivilegium.

Med detta ger historien även lärdomar för nutiden. Ingenting är givet. Det finns ingen utveckling att underordna sig. Vi skapar visserligen inte vår historia efter eget gottfinnande, inte heller under omständigheter vi själva valt. Men det hindrar oss inte från att själva välja våra mål och vägar, och att själva göra vår historia. Om vår framtids drömmar ska kunna kallas utvecklingen, så behöver vi ta kampen här och nu.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
1 vecka sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad