Knappt har klistervallan hunnit torka i spåren i Whistler utanför Vancouver innan det spekuleras i vem som får ”äran” att arrangera de olympiska vinterspelen 2018. Storpampen Gunilla Lindberg, Internationella Olympiska Kommitténs svenska vice ordförande, gissar och hoppas på München i en intervju med Sportbladet. Huruvida det är en bra affär att arrangera spelen – om […]
Knappt har klistervallan hunnit torka i spåren i Whistler utanför Vancouver innan det spekuleras i vem som får ”äran” att arrangera de olympiska vinterspelen 2018.
Storpampen Gunilla Lindberg, Internationella Olympiska Kommitténs svenska vice ordförande, gissar och hoppas på München i en intervju med Sportbladet.
Huruvida det är en bra affär att arrangera spelen – om man bortser från själva IOK och de exklusivt utvalda sponsorer som har ensamrätt på att synas under två veckor – är tveksamt. Enligt E24 ger en första beräkning vid handen en förlust på 37 miljarder kronor för Vancouver, en stad som brottas med enorma sociala problem och där hemlöshet och sprutnarkomani grasserar.
Det är dessutom sociala problem med klart rasistiska förtecken: ursprungsbefolkningen utgör 2 procent av Vancouvers invånare, men 31 procent av den delen av befolkningen som tvingas sova på gatan.
FN beräknar att hiv-prevalensen i det slitna innerstadsområdet Downtown Eastside, ett område de i en rapport från 2007 beskrev som ”en två kvadratkilometers sektor av multnande pensionat, sjaskiga strippbarer och skumma pantbanker”, är 30 procent – det vill säga lika stor som i ett av världens mest drabbade länder, Botswana.
Om det blir så som de löften de styrande i Vancouver försökt tysta de många OS-kritikerna på hemmaplan med, att spelen ger enorma skatteintäkter (och därmed medel att arbeta för bostäder och behandling åt de tusental som saknar just det) i form av ökad turism även i framtiden, återstår att se.
Vad som däremot verkar stå klart är att de protester som trots allt finns mot nästa vinter-OS i ryska Sotji inte kommer att få höras.
För med risk att låta som en trasig grammofonspelare tycker jag att vi ska prata lite mer om Sotji (se Arbetaren nr 33/2008). Inte bara för det bisarra i att arrangera en vinterolympiad i en subtropisk badorts omgivningar där det inte finns några som helst vintersportanläggningar på förhand utan för att alla de människor som levt utmed Svarta Havet i generationer nu tvingas till hemlöshet. Marken de levt på och av behövs till nya arenor och anläggningar och ekologiskt känslig – och unik – miljö skövlas.
Lagom till Vancouveravslutningen kom också en förklaring till den stora tystnaden kring detta: journalister och aktivister hindras från att rapportera av den ryska regimen. Reportrar utan gränser slår fast att det helt saknas pressfrihet i regionen Krasnodar där Sotji ligger. Den som inte ställer upp på Kremls slogan ”OS till varje pris” dras inför rätta för anti-patriotism.
OS har en minst sagt skabbig historia full av tvångsfördrivningar, en lista som börjar med OS i Berlin 1936 där Hitler lät vräka hyresgäster och jämna bostadsområden med marken för att uppföra arenor. Inför spelen i Seoul 1988 fördrevs 700000 människor – den största folkfördrivningen någonsin i fredstid. Peking rensades hårt, både på människor, rättigheter och byggnader.
Vore det för mycket att hoppas att åtminstone några av de redaktioner som ansåg sig ha råd att forsla reporterkadrer för dygnet runt-rapportering till Vancouver skulle orka skicka en journalist eller två till Sotji redan nu?