Om en vecka smäller det. Stora delar av världens blickar kommer att vändas mot Vancouver och OS. Kommer Anja Pärsson visa att gammal är äldst i sitt sista stora mästerskap? Vilken av skidskyttesändningarna kommer att slå tittarrekord? Och kommer dam-kronorna upprepa sin bragd från Turin 2006?
Och – inte minst – kommer tävlingarna att slå rekord i kostnader, omsättning, intäkter?
För sportkännarna är det ett praktiskt OS, ingen kommer att besvära med utsagor om demokrati och mänskliga rättigheter. Och med tanke på hur fort den – i ärlighetens namn mest salongsanpassade – upprördheten över Kina och Kinas arrangerande av sommarspelen för snart två år sedan blåste över när spelen väl var igång är Kanada förmodligen en vinstlott. En enda sportjournalist, Christian Olsson på Radiosporten, vägrade åka till Peking av politiska skäl.
Handen på hjärtat, hur många utanför de liberala ledarredaktioner trodde verkligen att ett OS i Kina skulle vara saliggörande för yttrandefrihet och demokrati eller de miljontals arbetare som saknar alla former av rättigheter?
Det har talats tyst om de rapporter som visar att yttrandefriheten i Kina minskat efter OS, och de mantran om marknadens och idrottens nästan magiska förmåga att trolla bort förtryck och förföljelser.
Kinas ekonomi, däremot, fortsätter att gå som tåget i sin framgångsrika blandning av stenhård statsauktoritet och hyperkapitalism.
Den som läst mer om OS än vad som står på sportsidorna kan knappast vara förvånad: de olympiska spelen har inte bara en fascistisk historia, utan styrs av den ogenomträngliga Internationella olympiska kommittén vars främsta syfte tycks vara att skriva så lukrativa sponsoravtal som möjligt. Detta i samma anda som man till en början lanserade idén om att bara den som var amatör fick delta – för att hålla pöbeln utanför spelen, när OS började 1896 var det bara den yttersta aristokratin som hade råd att ägna sig åt idrott utan att få betalt – som Putin och Ryssland får arrangera vinterspelen 2014. I den subtropiska badorten Sotji.
För två veckor sedan var jag på fotbollsmatch i Berlin. Bottenlaget Hertha BSC mot Bundesliga-tian BorussiaMönchengladbach och 46000 på Olympiastadions läktare i 10 minusgrader. Billiga biljetter, oändliga ölvagnar, små barn och högljudda ståplatsherrar.
Och framför allt: inget våld. Trots att det var ett par tusen ditresta Borussia-fans gick folk bredvid varandra i olika halsdukar, de få poliser som var där satt inuti sina fordon och känslan var inte bara trygg utan också uppsluppen.
Det må ha varit en skitmatch rent fotbollsmässigt, men ändå något att längta efter när herrallsvenskan drar igång om drygt två månader och skrikande män kommer sätta skräck i alla som inte är skrikande män, låta sin maskulinitetsuppvisning gräva hål i våra gemensamma tillgångar.
