Av alla företeelser jag har penetrerat under elva år med Arbetarens ledarsida är det två som fortfarande förbryllar. En av dem gäller tidningens stolthet: den okuvliga antinazismen. Och den historiskt snäva tolkningen av densamma. Ända sedan starten den 2 januari 1922 har Arbetaren fungerat som en vakthund mot totalitarism, fascism och ja, nazism, world wide. Det är en stolt tradition, ett luktsinne som alltid fungerar. Här ligger Arbetaren och syndikalismen väldigt nära varandra. Aktivisten och journalisten ofta i en och samma person. Alla reagerar direkt, gjorde då och gör nu. Syndikalister är helt enkelt pålitliga antirasister, vare sig de är sjukvårdsbiträden, tågförare eller redaktörer.
Ändå är det förunderligt hur svaga de antinazistiska impulserna stundtals har varit när det kommit till kön och sexualitet. Den genuina antinazismen återfinns hos de som har en analys av hur förtrycken samverkar. Känner man sig minsta tveksam till det är det bara att titta på vilka grupper och folkslag nazister pekat och pekar ut: judar, romer, homosexuella, kommunister, muslimer. Och ja, kvinnor av alla slag, vilka reduceras till reproducenter av ras, rätt sort eller fel. Ibland ska de skyddas, men bara från den andre. Aldrig från de ”egna”. Feminismen, den intersektionella, är helt enkelt en av de antinazistiska hörnstenarna. Med luktsinnet inställt på familjeformer, normer, könsroller, reproduktion och produktion blir bilden större. Kampen mot diskriminering, vare sig den är strukturell eller direkt, måste omfatta alla som drabbas av den.
När xx-redaktören Mian Lodalen och jag, med flera, initierade den så kallade könsbalanseringen av Arbetaren den 2 januari 1999 var det med detta i bakhuvudet. Mycket inspiration fanns att hämta i tidningens egen historia. Elise Ottesen-Jensen och Moa Martinson hade båda berört såväl familjeformer, sexualitet, klass och kamp på och i Arbetaren. Men de hade också lämnat tidningen under dramatiska former. Och ja, vi talar 1930-tal, även om de båda alltjämt inspirerar. Tyvärr tycks arbetet med att könsbalansera Arbetaren ha gått på tvärs med utvecklingen i omvälden. Där arbetarrörelsens kvinnor under 1900-talet kunde fira halvfabrikat, daghem och äldreomsorg noterar vi i dag vårdnadsbidrag, pigavdrag och köttbullar som helst ska vara handtrillade. Det breda antirastistiska engagemanget tycks reducerat till en förvirrad parlamentarisk diskussion om hur man formerar sig mot Sverigedemokraterna, inte hur man bedriver en antirasistisk politik. Och blickar man ut över världen är det fortfarande både svårt och farligt att vara såväl rom som homosexuell. För att inte tala om muslim, eller ja, kvinna. Det kanske kan tyckas självklart, men uppdraget som vakthund förpliktar och kräver mångas insats. Och det är där olikheten blir en tillgång. Olikheten och toleransen. Ur ett intersektionellt perspektiv ser nästa stora uppgörelse ut att vara den med liberalismen: Frihet för vem, och på vems bekostnad? En repris? Ja, samma uppgörelse som vanligt. Nu med fler perspektiv. Med det sagt (igen) vill jag tacka för mig. Tacka för brev, stöd, utmaningar och debatt. Tack!
PS: Det andra som fortfarande förbryllar mig är vem eller vilka polisens uppgiftslämnare var, som rörde sig så bekvämt i rörelsen, inför toppmötet i Göteborg 2001? Om inte ett uppdrag för en säkerhetskommission så väl för Arbetaren – eller kanske Gellert Tamas? DS.
