Zlatan fick sin fjärde Guldboll på raken, Helena Jonsson skidskyttade sig till en plats i vintersportarhjärtan och till synes från ingenstans dök 15-åriga simesset Sarah Sjöström upp och krossade världsrekord. Sverige missade herr-VM i fotboll i Sydafrika och damerna misslyckades när det gällde som mest under EM i Finland. IFK Norrköping åkte nästan ur Superettan. […]
Zlatan fick sin fjärde Guldboll på raken, Helena Jonsson skidskyttade sig till en plats i vintersportarhjärtan och till synes från ingenstans dök 15-åriga simesset Sarah Sjöström upp och krossade världsrekord. Sverige missade herr-VM i fotboll i Sydafrika och damerna misslyckades när det gällde som mest under EM i Finland. IFK Norrköping åkte nästan ur Superettan. Men genombrott och förluster i all ära: Sportåret 2009 präglas framför allt av gränser. I Spanien spräckte Real Madrids nygamle president Florentino Pérez alla tidigare transferrekord när han i sin iver att återuppliva los galácticos köpte inte bara Kaká och Ronaldo utan även Karim Benzema och Xabi Alonso. Inte heller ärkerivalen Barcelona höll i slantarna: Zlatan Ibrahimovic värvades som klubbens dyraste spelare någonsin. I landet med en av Västeuropas högsta arbetslöshetssiffror strålade den globala finanskrisen med sin frånvaro.
Samtidigt gjorde UEFA vad de kunde för att stoppa både Chelsea och Manchester United från att värva barn – men misslyckades.
En gräns som däremot verkligen bevakades var den som talar om vad kvinnor kan och inte kan göra – och inte minst hur de kan se ut. När DN:s sportkrönikör Johan Esk lanserade Sven-Göran Eriksson och Pia Sundhage som nytt förbundskaptenspar för herrarnas fotbollslandslag slog nätkommentarerna i taket (inga av de ”vanliga” fotbollstyckarna berörde överhuvudtaget Esks förslag). På några timmar svämmade tidningens nätsida över av människor som upprördes av det faktum att en kvinna föreslogs basa över det allra heligaste. Roligast var den (förmodade) man som lovade att han skulle sluta titta på fotboll överhuvudtaget om så blev fallet. Sorgligare var att läsa de uppföljande enkäter med fotbollspelare i DN som nästan utan undantag sade att det skulle vara alldeles ”för svårt” för en kvinna att vara assisterande tränare för ett herrlandslag i fotboll.
Den hårdaste gränsbevakningen råkade 800-meterslöparen Caster Semenya ut för. När hon vann VM-guld i Berlin i somras buade publiken åt henne, och hon fick övertalas att överhuvudtaget gå tillbaka in på arenan för att ta emot sin guldmedalj. Brottet? Caster Semenya såg lite för maskulin ut. Efter det som skulle vara hennes dittills största triumf tvingades hon in i en mediecirkus av vilda spekulationer rörande huruvida hon var man, kvinna eller något däremellan, krav på könstester, och feminin make-over på stort sydafrikanskt magasins omslag. Sent omsider beslutade det internationella friidrottsförbundet att Semenya får behålla sin guldmedalj, huruvida hon får fortsätta att tävla är ännu oklart. Den som tar en titt på populära kvinnor som elitidrottar ser snart att Semenya-gate handlar om oändligt mycket mer än eventuella hormonbaserade sportfördelar (något som för övrigt är omöjligt att mäta). Sportkvinnor må uppmärksammas aningen mer för varje år, men gränsen för deras kroppar och frisyrer har inte utvecklats särskilt mycket sen förra seklet var ungt.