[ESSÄ] Den visuella tystnaden. En essä om film
Mia Engberg
POV Books 2020
När jag läser Mia Engbergs essä om sitt filmarbete, med alldeles särskilt processen kring Lucky One som hade premiär 2019, kommer jag att tänka på alla de filminspelningar jag hört om där människor blivit sjuka. Några legendariska publik- och kritikersuccéer: Spielbergs ET (1982) där Drew Barrymoore, sex–sju år gammal hanterades som en vuxen kvinna vad gäller droger och kontakter med gränslösa vuxna, Bernardo Bertolucchis Sista Tangon i Paris (1972) där den 19-åriga Maria Schneider utan att informeras innan utsattes för en scen som föreställde en anal våldtäkt för att få fram en spontan känsla hos henne, eller Bo Widerbergs Elvira Madigan (1967) där Pia Degermark, 17 år gammal för bästa möjliga prestation (från den amatör hon var) manipulerades in i en kärlekshistoria med sin motspelare och som när inspelningen och kärlekshistorien var slut utvecklade en anorexi som ingen i filmteamet tog ansvar för. Man kan anta att detta är den professionella inspelningssituation Mia Engberg utmanat då hon mött människor i filmbranschen som antytt eller sagt rent ut att hon gör som hon gör för att hon inte vet hur man ska göra.
Mia Engberg var själv tvungen att göra ett ordentligt avbrott från filmarbetet för att överleva, hon blev sjuk av stress över hur hennes konstnärliga vision och process slukades av en förutbestämt industriell rutin, och sedan ännu mer stressad över att kanske utsätta produktionen för sin stress. Därefter visade det sig att hon hade en spridd cancer som inte gav henne något annat val än att lägga produktionen på is under en tuff och minst årslång behandling. Så småningom bestämde hon sig för att se sin ”svaghet” som en styrka och började om från början.
Filmen Lucky One blev prisad och älskad av kritiker och publik. I Den visuella tystnaden kallas mottagandet ”blandat” men inte ens ”långtråkig” tycker jag skiljer ut sig från de andra adjektiven hypnotisk, unik, poetisk, utmanande och vacker som hon ger som exempel. Engberg erbjuder besökaren att bidra med en del av sig själv – det kan bli hypnotiskt och vackert eller långtråkigt, men också provocerande när biobesökaren har svårt att relatera till sin egen känsla när filmen inte i bilder informerar vad man ska känna. Hon vill varken manipulera filmteamet eller publiken.
Engberg hävdar filmskaparens rätt till en inspelningsprocess som respekterar den konstnärliga visionen, och får ta den tid som behövs, som inte får medarbetarna att bli sjuka eller tvingar dem till självmedicinering (se exemplen ovan) för att orka med jobbet.
Mia Engbergs essä om själva hantverket kring att skapa det hon kallar den visuella tystnaden ger också nycklar till hennes visioner och verk, genom nya ingångar i fotografen Francesca Woodmans konstnärskap och författaren Marguerite Duras som filmskapare. Hennes text är i sig ett avvisande av ett konformt mönsterskapande inom filmproduktion som allt annat än bjuder in till nya möten. Boken blir en del i en absolut nödvändig granskning för att kunna bryta den manliga inkvoteringen och stela kotterier i branschen, men framför allt för vitalisering av film som konstform – och kommunikation.
