Var tidigare i höstas i Smedjebacken för att hålla föredrag om Werner Aspenström. Det var årsmöte i Aspenströmsällskapet. Vem känner i dag till denne poet som dog 1997? Rätt många gör nog det och ännu fler borde göra det. Han är nämligen ett exempel på en författare som radikaliseras efter sin död.Han växte upp i en […]
Var tidigare i höstas i Smedjebacken för att hålla föredrag om Werner Aspenström. Det var årsmöte i Aspenströmsällskapet. Vem känner i dag till denne poet som dog 1997? Rätt många gör nog det och ännu fler borde göra det. Han är nämligen ett exempel på en författare som radikaliseras efter sin död.
Han växte upp i en by, Torrbo, utanför Smedjebacken under knapra villkor men flyttade snart till Stockholm och blev en del av den gren av modernismen som kom att kallas fyrtiotalismen. Ångestriden poesi, ofta smått apokalyptisk, med namn som Karl Vennberg och Elsa Grave. Och i den stilen började också Aspenström i sina första samlingar, fulla av järtecken och de från ”norr kommande leoparderna”:
Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna.
Han var aktiv mot svenska kärnvapen, pacifist och avskydde terrorbalansen. Men åren gick och alltmer skruvade Aspenström ner tonfallen och blev till slut en av de mest jordnära poeterna i svensk poesi. Han skrev en dikt där han sade sig vara trött på alla dessa dikter om Ikaros flykt och hyllade istället gråstenen. Allt som var litet och ansenligt tydde han sig till.
Jag satt och läste hans dikter inför det tal jag skulle hålla. Samtidigt höll jag på med en bok om klimat- och finanskrisen och under det arbetet identifierade jag den speciella utopi som växte fram i början av 1970-talet. Det fanns en spretig rörelse som slogs mot storskaliga lösningar, mot kärnkraft och mot den nya konsumismen.
I stället förordade man småskalighet, decentralisering och nolltillväxt i en sällsam blandning av gröna element, anarkism, vänster, tillväxtkritiker som ibland placerade utopin på flera ställen längs höger-vänsterskalan. Genomgående var en kritik av det nya konsumtionssamhället.
När jag funderade över det där insåg jag att Aspenström var ett slags ideologisk försångare för denna utopi. Här fanns en beundran inför det lillas kraft, som i denna dikt:
Hur muskulös den lilla flugan känns
i knutna handen.
Hur den brummar och stångas
som en motorgräsklippare.
Hur vingarna växer och växer
och tvingar handen plana ut sig
till ett flygfält
och flugan, fri men med blessyrer,
startar.
I en annan dikt, ”Sardinen på tunnelbanan”, skapar han stor antikonsumistisk poesi: ”Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen./Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen./Jag känner inget behov av det där toilettpapperet” – så räknar han upp sina fria val och klaustrofobin växer. Dikten avslutas med raden: ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet.”
Plötsligt läser jag hela hans författarskap som en enda lång och kritisk attack mot det konsumistiska tillväxtsamhället. Få tänker på Aspenström som en politisk diktare. Men grundtonen i hans diktning gör honom i dag – när vi står inför miljö- och klimatkris – till just en radikal författare. Men han blev det efter sin död.