När Fredrik Reinfeldt satt i opposition var ett av hans huvudnummer att kritisera Socialdemokraterna för att trolla med arbetslöshetssiffrorna. Då Göran Persson kom fram till omkring 6 procents arbetslöshet menade Fredrik att det snarare var 16-17 procent.Genom att räkna samman studenter, pensionärer, korttidssjuka, långtidssjukskrivna, personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, föräldralediga och till och men en och […]
När Fredrik Reinfeldt satt i opposition var ett av hans huvudnummer att kritisera Socialdemokraterna för att trolla med arbetslöshetssiffrorna. Då Göran Persson kom fram till omkring 6 procents arbetslöshet menade Fredrik att det snarare var 16-17 procent.
Genom att räkna samman studenter, pensionärer, korttidssjuka, långtidssjukskrivna, personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, föräldralediga och till och men en och annan unge som inte kommit in på gymnasiet blev antalet i arbete försvinnande få. Persson och Socialdemokraterna, å andra sidan, använde samma typ att siffermagi för att få ner siffrorna. Bland annat genom att ignorera de många förtidspensionerade av vilka få förväntades komma tillbaka till arbete. Konsekvensen blev en obegriplig politisk diskussion som varken hade med verkligheten eller de politiska åtgärderna att göra.
Man kan säga att den aggressiva moderata matematiken var fröet till begreppet ”utanförskapet” som partisekreterare Per Schlingmann sedan fick den äran att lansera inför förra valet. Hårdlanseringen av begreppet ”utanförskapet” måste beskrivas som 2000-talets kanske mest lyckade nyspråksövning – till och med oppositionen använder sig i dag av det. Icke desto mindre är det tilltagande utanförskapet Alliansens absolut största fiasko. Inte bara är det betydligt fler som står utanför arbete i dag än när Alliansen tillträdde. Det är dessutom betydligt fler, och fler blir det, som står oförsäkrade.
En av de grupper Socialdemokraterna och Moderaterna räknade på olika sätt var deltidsarbetande. I en socialdemokratisk kontext var de deltidsarbetande utanför abetslöshetsstatistiken. I en moderat räknades de in i gruppen arbetslösa. I själva verket var de både och. När den här mandatperioden är slut kommer gruppen deltidsarbetande att ha krympt avsevärt. I en strid ström kliver nu deltidsarbetande ut från arbetsmarknaden för att på så sätt komma åt sin arbetslöshetsförsäkring och betala inte halva, utan hela hyran. Av alla dumma saker Alliansen har gjort är de nya reglerna i arbetslöshetsförsäkringen en av de dummaste: Att hindra människor från att arbeta och försörja sig. Inte minst med tanke på hur kortsiktig lösningen dessutom är. Den så kallade 75-dagarsregeln, som innebär att du endast kan stämpla upp till 100 procent under 75 dagar, är i det närmaste obegriplig. Dessutom säger det en hel del om hur små marginaler många människor faktiskt har. Lägg därtill till att det ofta är arbetsgivarna, inte sällan offentliga, som genom orimliga anställningsvillkor slipper undan arbetsgivaransvar och snålar med fast- och heltidsanställningar.
Förutom att kasta ut människor i arbetslöshet försvårar dessutom 75-dagarsregeln återinträdet på arbetsmarknaden. Den fungerar i själva verket som ett gigantiskt hänglås på en arbetsmarknad där de nya jobben är få och de gamla försvinner.
Att det växande utanförskapet är en tickande bomb i Alliansens knä gör det inte till en mindre utmaning för oppositionen. De rödgröna måste helt enkelt ha ett trovärdigt program – inte bara för ”jobben” utan också för social- och arbetslöshetsförsäkringarna. Här duger det inte att lappa och laga. Det måste tänkas nytt. Men att häva 75-dagarsregeln det borde sittande regering göra omedelbart. Om inte för allas, så för sin egen skull.