Åh, 80-tal. Sista gången jag var i Östberlin var 1985. Promenerade till Alexanderplatz. Sen tillbaka igen, gick vilse. Köpte en läsk, en slags apelsindricka. Gick över vid Friedrichstrasse, kom tillbaka med fickan full av lättmetallpengar.
Senaste gången jag var i Berlin hade de satt upp trafikljus med de karakteristiska hattförsedda lyktorna från östtyska DDR vid övergångsställena i Kreuzberg (i väst). Det är på något sätt typiskt. Ekonomiskt var det naturligtvis väst som vann, men kulturellt är det snarare undergroundkulturen från Prenzlauer Berg i öst som stärkt sin dominans i det som numer är Europas kulturella huvudstad.
Alternativtidningen Jungle World provocerar med ett nummer om det förlorade Västberlin, men jag tror det är självsmicker. Det var från öst de mest spännande impulserna kom, och så har det förblivit.
Det är ingen slump. Visst var DDR ett fasansfullt förtryck – vi har inte på något sätt fattat omfattningen av det – men det var också en stat som garanterade kvinnors mest fundamentala rättigheter – sysselsättning, skilsmässa, abort – tidigare än vi gjorde det i Sverige. Och långt innan grannen i väst. Berlin är fortfarande en av få platser i Tyskland där man har en sportslig chans att få förskoleplats innan tre års ålder. Socialt fanns en grundtrygghet som gav befolkningen modet att protestera mot den politiska regimen. Ryck bort den tryggheten och det blir plötsligt mycket tystare. Idag återfinns alternativen bland återföreningens förlorare snarare hos nazistiska Nationaldemokratische Partei Deutschlands.
Hos varje tysk läggs sordin över firandet av att den nionde juni också är årsdagen av rikskristallnatten 1938, man firar stillsamt och värdigt. Det bör vi också göra.
Berlinmuren föll men sedan dessa har nya murar byggts, mot flyktingar i Nevada och Medelhavet, mot palestinier på Västbanken och runt Gaza, med betydligt blodigare facit. Berlinmuren var pedagogisk på det viset att den så tydligt visade på det ekonomiska motivet bakom murbyggande. Den fanns, därför att den var lönsam – åtta år innan den byggdes skakades staden av våldsamma demonstrationer och arbetaruppror.
För en syndikalist fanns det inget försonande i de realsocialistiska regimerna. Jag gick varje år i demonstrationer till de polska och tjeckiska ambassaderna. Det var oftast ganska stillsamma manifestationer, det var trottarna, några sossar och vi. Det förekom också illegala kontakter, även om jag själv aldrig var inblandad. Skuggan av detta skede hänger fortfarande över oss, i form av ännu inte tillgängliga akter i Säpos och Stasis arkiv.
Men det gäller att lyfta blicken en smula över det östberlinska, eller östtyska horisonten. Murens fall för 20 år sedan innebar inte bara att världen öppnades för människorna i öst – de blev också en del av vår värld. Samma höst flyttade de första turkbulgariska flyktingarna in i kyrkor runt om i Sverige. En ny kamp, en kamp för alla människors lika värde tog sin början och pågår än.
