”De kallar sig supportrar men de är sabotörer.” Så inleds det öppna brev som Hammarby IF:s allsvenska herrlags styrelse publicerade förra veckan. Därefter skriver man att det värsta inte är vare sig de ”supportrar” som hyllade Jackie Arklöv från läktarplats under sensommaren eller att föreningen i ett redan ekonomiskt utsatt läge får betala böter efter att samma läktarmän kastat in föremål på planen några veckor senare eller att styrelsen tvingades lämna sina platser på läktaren under den senaste matchen eftersom delar av publiken gjort våldsamma utfall mot dem. I stället lyfter de fram det våld som drabbat motståndarsupportrar, i de aktuella fallen barn, och att ingen åskådare ska behöva vara rädd när han eller hon vistas på eller kring Söderstadion.
Men det som är verkligt revolutionerande med brevet är det som står några rader ner:
”De personer som våra säkerhetsansvariga kan identifiera kommer att stängas av från våra matcher. De som måste maskera sina ansikten när de går på fotboll är i fortsättningen inte välkomna på Söderstadion. […] I de fall när bevisningen är solklar kommer vi, med hjälp av våra egna jurister att kräva skadestånd av de som ansvarar för den senaste tidens regelbrott. De borde betala Hammarbys böter. […] Men buslivet på och utanför läktaren kan ingen ledning och ingen styrelse hejda på egen hand. Det kan bara en enig och stark opinion bland alla Hammarbys verkliga supporters rå på.”
Jag väljer att citera så stora delar av brevet eftersom det är något alldeles unikt: att ansvariga för en svensk herrfotbollsklubb i allsvenskan faktiskt – och med kraft – tar avstånd från, och ämnar straffa, de män vars våldsamhet annars mest brukar mötas av flackande blickar och uteblivna kommentarer från så väl spelare som tränare. Till exempel lyckades Hammarbys nyss kickade tränare aldrig, inte ens på direkta frågor, ta avstånd från våldet på Söderstadion och när spelare som AIK:s Daniel Tjernström (som glatt poserade med en av AIK-fansens mest ökända våldsmän iförd en mössa med AIK-firmans* emblem) och Pontus Wernblom (som firade IFK Göteborgs ligaguld i en Wisemen**-t-tröja) vägrar att ens förstå att de gjort något konstigt är det samma sak som att uppmuntra till mer våld.
Varje Stockholmsderby, samt matcher där IFK Göteborg, Helsingborg och Malmö FF möter varandra eller något av Stockholmslagen, har på senare år inte bara krävt enorma polisinsatser utan mest av allt liknat uppvisningar i den snedvridna maskulinitetsnorm som säger att en riktig (fotbolls)man inte bara skriker fitta och hora utan också slåss och sprider skräck omkring sig. Hittills har de fått göra det utan andra kommentarer från de mer rumsrena fotbollsmännen än att det är ett ”samhällsproblem”.
Förhoppningsvis är Hammarbys agerande en början på något annat, kanske till och med en fotbollsvärld där maskulinitet inte är detsamma som – fysiskt eller verbalt – våld.
* Firmor kallas de grupper av män och pojkar som med lagpreferenser som skiljetecken ägnar sig åt att puckla på varandra på uppgjorda platser utanför arenorna samt att hota spelare, tränare och andra ”vanliga” supportrar.
** IFK Göteborgs firma kallar sig Wisemen.
