Inom arbetarrörelsen och vänstern stöter man ibland på ett kulturförakt som riktar sig mot ”finkultur” som opera, modern konst och poesi. ”Vanligt folk” går inte på Moderna museet – ändå ska alla vara med och betala. Detta samtidigt som den ”folkliga” kulturen – även om det är svårt att definiera vad det är – inte är bidragsberättigad.
Den åsikten kan vara begriplig. Inte minst när anslagen till folkbibliotek och kulturskolor för unga slaktas och hela förorter tillåts förfalla, samtidigt som kulturinstitutionerna i storstädernas centrala delar badar i lyx. Åsikten kan grunda sig i en genuin klasskänsla, men den kan också vara uttryck för pampfasoner; i arbetarrörelsens auktoritära tradition finns en rädsla för vanliga människors frihet.
I grunden är det dock en konstlad motsättning. Kampen om mervärdet behöver inte handla om bröd eller skådespel – den bör handla om att vinna både och. Tidningen Arbetaren har alltid ansett att kulturen har en central plats i arbetarkampen. Frihetliga socialister strävar inte bara efter högre löner och politisk makt, utan efter en självförvaltad och decentraliserad ekonomi – för mänsklig emancipation i vid mening. Bildning och kultur tillgängliga för alla är viktiga redskap i den kampen. Och går egentligen inte att avgränsa från andra aspekter av samhällslivet som politik och ekonomi.
Det är nog inte bara arbetarrörelsens kultursyn som präglas av denna dualism mellan å ena sidan snävt och kontrollerat och å andra sidan vitt och prövande. Men om den sittande alliansregeringen på många politiska fält har lyckats framstå som relativt socialliberal fiskar den i betydligt mer konservativa vatten när det gäller just kultur och bildning. Jan Björklunds rapp med pekpinnen över skolorna och Göran Hägglunds uppenbara bildningsförakt flankerar ett kulturdepartement som skickar presstödsfrågan till Bryssel, Johan Staël von Holstein till Statens kulturråd, framtida Carl Johan De Geer till socialkontoret och kulturtidskrifterna i papperskorgen.
I nya kulturpropositionen står det nämligen att regeringen anser att kulturtidskriftsstödet ”i första hand bör gå till att främja utgivning av tidskrifter vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden.”
I Medievärlden uttrycker sig departementets sakkunnige Marcus Hartmann mer rakt på sak: ”Vi vill att det ska vara mer inriktat på konst och mindre på samhällsfrågor”.
Bland de tidskrifter som i dag uppbär kulturtidskriftsstöd finns några av de viktigaste för den kulturella och politiska debatten i Sverige: Arena, Bang, Expo och Ord & Bild för att nämna några. Tanken att separera konst från samhällsfrågor på Hartmanns sätt är förstås befängd och kring det kan man föra långa diskussioner. Men det outtalade syftet synes vara mindre sofistikerat: att tillintetgöra ett antal av landets vassaste tidskrifter med samhällskritiskt perspektiv, och samtidigt oskadliggöra övriga kulturtidskrifter genom att tvinga dem att hålla sig inom de sköna och ofarliga konsternas ramar.
Kulturpropositionen är ett direkt slag mot samhällskritiken och en del i byggandet av ett tystare samhälle. Därigenom underlättar den i längden angrepp även på arbetarklassens ekonomiska och sociala intressen. Som vi alltid har sagt: Kultur och politik hänger ihop, till höger såväl som till vänster.
