Om jag vill frammana bilden av ett avlägset, tråkigt, auktoritärt 1970-tal räcker det med att säga saker som Vilse i pannkakan, näbbstövlar och gråa bakelittelefoner. Men väljer jag andra exempel från samma tid kan en annan bild av ett vänligare och mer solidariskt samhälle frammanas: Plyschpappor, kollektiv, folkabussar.
Att just 1970-talet är så mytologiserat hör ihop med att det mer än något annat decennium förknippas med politik. Det är vänsterns decennium, ofta framställt som en tid då sossarna hade maktmonopol och oppositionen snarare kom från yttersta vänstern än från högern.
Ännu årtionden senare är 1970-talet så politiskt laddat att det näringslivsägda Timbro finner det angeläget att ge ut en bok som ska visa hur grått och trist allt var då och hur mycket bättre och gladare allt är nu. Udden är förstås riktad mot vänstern. Jag ska för säkerhets skull nämna att jag inte har läst boken Flyt! Förbättringar i Sverige sedan 1970-talet av Theodor Paues och Fabian Wallen. Men i reklamen frammanas bilder som dem ovan. Det fanns inga spännande kryddor i affärerna, kroglivet var torftigare, rosa telefoner var förbjudna. Livet var fattigare och värderingarna mer inskränkta: Inga pappor var lediga med sina barn, brev till kvinnor adresserades till deras män, arbetsmiljön var sämre. Och så vidare.
Jag ska inte falla i fällan och blint försvara 1970-talet, för mycket är ju verkligen bättre idag. Sverige är öppnare mot omvärlden, könsrollerna friare, kultur- och nöjesutbudet större, lönerna högre, arbetsmiljön i regel bättre.
Men innan man drar den underförstådda slutsatsen att detta beror på att vänsterns maktmonopol har brutits och att marknadskrafterna har fått större spelrum måste man reflektera lite kring orsak och verkan.
I själva verket är ju mycket av det som är bättre i dag en direkt följd av kamper som fördes under 1970-talet: För kvinnlig emancipation, daghem åt alla, pappaledighet, värdiga arbeten, offentligt finansierad kultur och så vidare. Att mycket av detta inte hade hunnit få genomslag under 1970-talet förändrar inte att de är barn av 1970-talet.
Det är också orimligt att tillskriva de fria marknadskrafterna det faktum att ekonomin har vuxit; det är trots allt inte Timbrogubbarna som har slitit i produktionen.
Medan 1970-talet analyseras nogsamt i boken ligger ytterligare nästan tre decennier mellan nu och då som det är märkligt tyst om. Vad kan till exempel sägas vara arvet från 1980-talet, det decennium som mest förknippas med högern? Reklamradio, satsa på dig själv-kampanjer, aktiesparande. Och 1990-talet? Nedskärningar, arbetslöshet, privatiseringar. 00-talet? Jag misstänker att det kommer att förknippas med en uppblåst konsumtionsboom.
Särskilt i tider som dessa, när det blir allt mer uppenbart att konsumtionssamhället är på väg att köra in väggen – känns inte många av framstegen som vunnits under decennierna efter 1970-talet som rätt… futtiga?
Om det nu var så att sammanhållningen, solidariteten och framtidstron var starkare då så byter jag faktiskt gärna ut min mobiltelefon och mina reklamradiokanaler mot det.



