Anders Borg har ännu inte tagit sin budgetpromenad nedför Drottninggatan – det gör han först på måndag – men sedan veckor tillbaka fylls morgontidningarnas debattsidor med utspel för att skapa maximal uppmärksamhet för budgetpropositionens smaskigaste köttstycken. Sålunda har vi redan fått veta att kommunerna och landstingen ska få 10 miljarder extra, rättsväsendet 4 miljarder, det […]
Anders Borg har ännu inte tagit sin budgetpromenad nedför Drottninggatan – det gör han först på måndag – men sedan veckor tillbaka fylls morgontidningarnas debattsidor med utspel för att skapa maximal uppmärksamhet för budgetpropositionens smaskigaste köttstycken.
Sålunda har vi redan fått veta att kommunerna och landstingen ska få 10 miljarder extra, rättsväsendet 4 miljarder, det ska satsas 920 nya miljoner på flyktingar och 17 miljarder på de sjukskrivna. Nya satsningar mot arbetslösheten kostar 8,4 miljarder kronor och studiemedlen ska äntligen höjas. Pensionärernas skatter ska sänkas samtidigt som ett fjärde steg i jobbskatteavdraget införs till en kostnad av tio miljarder.
Så passa på – det är valår och nästan alla röstberättigade samhällsgrupper får ett fläskben!
Det är inte stora offentliga underskott som är faran med regeringens generositet. Alliansen ärvde ett gigantiskt överskott av den förra regeringen, som inte hade visioner nog för hela skattebördan, och det räcker än. Faran är att smörjningen lyckas och regeringen får förnyat förtroende.
För även om valfläsket låter flott är satsningarna bara dåliga försök att skyla över den ”dolda dagordning” som blir allt mer uppenbar: Att sänka lönerna och slå mot facket. I förra veckans Arbetaren Zenit sade sociologen Anders Kjellberg att regeringen måste ha förstått att a-kassereformen skulle minska organisationsgraden. Han anar ”en medveten strategi att försvaga facket”.
Den 10 september publicerade Expressen en powerpoint-presentation av Anders Borgs statssekreterare Per Jansson. I den motiveras jobbskatteavdraget så här: ”Förbättrar lönebildningen: förstärker outsider och sänker reservationslönen”. Reservationslönen är den lägsta lönen som någon är beredd att arbeta för. När inkomstskillnaden ökar mellan den som har arbete och den som inte har så sjunker reservationslönen. Det uppnås både genom jobbskatteavdraget – som höjer inkomsten efter skatt för den som arbetar – och sänkt a-kassa.
Detta är givetvis ingenting som finansminister Borg är omedveten om. När han säger att regeringen inte eftersträvar lönesänkningar så ljuger han.
I klartext innebär den så kallade arbetslinjen att fler ska piskas ut i arbete genom ekonomiska sanktioner. Det kanske allra värsta med alliansregeringens politik är att denna cyniska modell sprider sig till allt fler politikområden. När pensionärerna nu äntligen ska få lite skattelättnader så är pensionärer över 65 år, som knappast kan lockas tillbaka i arbete, som gynnas. Den grundläggande orättvisan i att beskatta olika inkomster olika rörs inte.
Till och med asylfrågan, som främst handlar om mänskliga rättigheter, drabbas nu av ”arbetslinjen”.
Integrationsminister Nyamko Sabuni vill föra över integrationsfrågan från kommunerna till Arbetsförmedlingen, och därmed pådyvlas en rad (miss)-grepp från denna sfär nu flyktingarna: Individuella planer, jobbcoacher (här kallade etableringslotsar), ersättningar som dras in vid passivitetet med mera.
Nog för att det är viktigt att nyanlända flyktingar får möjlighet att jobba, men absolut inga åtgärder riktas åt andra hållet: mot majoritetssamhällets diskriminering mot utländsk arbetskraft.
Politik går inte reducera till ekonomiska incitament. Men får regeringen en mandatperiod till på sig finns inga frizoner kvar från ”arbetslinjen”.