I år är det hundra år sedan storstrejken. Nästa år, 2010, fyller SAC hundra år. Siffermagin ger oss anledning att blicka bakåt. Tittar vi hela vägen tillbaka så ser vi ett land där lönerna för de flesta arbetare var mycket låga, och där den fackliga organiseringen var en såväl livsnödvändig som riskfylld överlevnadsstrategi. Storstrejken var […]
I år är det hundra år sedan storstrejken. Nästa år, 2010, fyller SAC hundra år. Siffermagin ger oss anledning att blicka bakåt. Tittar vi hela vägen tillbaka så ser vi ett land där lönerna för de flesta arbetare var mycket låga, och där den fackliga organiseringen var en såväl livsnödvändig som riskfylld överlevnadsstrategi. Storstrejken var en kraftmanifestation, men blev också ett nederlag. LO fick en ideologiskt definierad konkurrent i syndikalistiska SAC. Det är klassiska tider för arbetarrörelsehistoria, med massor, fanor, huvudbonader och många allvarliga, manliga blickar från bilderna.
Men hur såg det ut halvvägs, för 50 år sedan? Vad ville SAC då? Mitt i välfärdslandets uppbyggnad, när Saltsjöbadsanda rådde och det fanns strejkrätt, fredsplikt och a-kassa?
Ett enkelt sätt att ta reda på det är att titta in på SAC:s hemsida och klicka sig vidare till dess filmarkiv. Där finns en så kallad ”stillfilm” producerad av Pogo Pedagog. Det är alltså ett bildband, med speakerröster och pling emellan bildbytena som skickar rysningar över ryggraden på nostalgiker över 35. En hel del 1950-talsestetiskt tilltalande svartvita bilder är det också.
Jag tittar, och blir faktiskt lite förvånad över hur mycket man ville, och med vilken fast stämma man hävdade det. Kanske är tilltalet lite fånigt ibland – och hur mycket av det som beror på tidens tand kan vara svårt att avgöra. Men det finns en vilja att ge en sammanhängande berättelse. Vad är organisationen, vad har den varit, vart vill den komma?
En sökande (men märkligt uttryckslös) ung man blir lotsad genom frågor om SAC:s ställning som facklig organisation, inte minst relationen till LO, en och annan försäkringsfråga samt förhållandet till partipolitiken. Arbetsplatserna illustreras av byggarbetsplatser, fabriksbyggnader av tegel, bogserade timmernoter, kontor och telefonväxlar.
Ett stycke folkhemsk samhällskunskap helt enkelt. Dock inte alls utan ideologisk udd. Jag räknar inte hur många gånger ”friheten” och ”socialismen” nämns, men det är många.
I Kalla krigets dagar envisas man med en tredje ståndpunkt, där det är viktigt att markera att fascismen är ett brott men att man inte tänker ingå i en föreställning om att proletariatets diktatur skulle vara ett alternativ.
Men det finns också en stor tonvikt lagd vid vad för slags förändring man vill uppnå med organisering. Det finns en klar medvetenhet om den ständiga tekniska förändringens stora betydelse, men också en vilja att aktivt förhålla sig till den, vilket uttrycks i tankar om ”framtida produktions- och samhällsformer”. Folke Fridell får ge röst åt den analysen och tre alternativ målas upp: kapitalistisk, statlig och kooperativ. Valet faller på ”koopererandet” och vikten av internationellt samarbete och solidaritet bortom nationalismen.
Jag tänker inte påstå att det lätt beskäftiga bildbandet med sina pling präglas av teoretisk stringens. Men jag undrar om SAC kan upphäva samma fasta stämma i dag? Det har förflutit lika lång tid mellan i dag och det där bildbandet som mellan bildbandet och storstrejken.
Är dagens värld svårare att navigera i? Eller har dagens organisation bara svårare att uttrycka sig?
Ledarkrönika