För några år sedan var jag med i två pappagrupper. I den ena pratade unga män med kräk på skjortan om när det skulle bli deras tur att ”gå på” föräldraledigheten. Det var en vacker idyll, men som ensamstående blev jag utanför. I den andra träffade jag en grupp något äldre män, med det gemensamt […]
För några år sedan var jag med i två pappagrupper. I den ena pratade unga män med kräk på skjortan om när det skulle bli deras tur att ”gå på” föräldraledigheten. Det var en vacker idyll, men som ensamstående blev jag utanför. I den andra träffade jag en grupp något äldre män, med det gemensamt att de knappt såg röken av sina barn. Där var den äldre mannen vars drygt tjugoåringar brutit med honom sedan han träffat en yngre och ville bli utköpt från villan, där var trettioåringen som plötsligt fått femtio mils resväg och en ansträngd situation runt sina barn. Där var fyrtioåringen som tog hela kostnaden för att få träffa sina barn var tredje helg – flyg tur och retur till Borlänge är inte billigt. Den gruppen blev min i flera år.
Det här skriver jag med ett tryck mot bröstet och jag tror inte att det i första hand beror på att jag som man – vit, medelålders, principiellt sett medelklass – inte gärna vill framställa mig själv som ett offer för strukturellt förtryck. Såväl BVC som Folktandvården vägrar visserligen att skicka mig kallelser, min hemförsäkring skyddar inte min dotter fast hon bor lika mycket hos oss båda, och så vidare och så vidare – allt på grund av mitt kön. Men detta är snarare förtretligheter än förtryck, och självklart är jag privilegierad på andra områden.
Signalen är ändå tydlig: som förälder är jag inte lika mycket värd. Allvar blir det när det börjar handla om tyngre saker; skolgång, boende, vårdnad.
Men som sagt, det är inte det, och jag skriver inte heller i egen sak – min dotters mor är klok och förstående, för egen del är allt prima. Vad som oroar mig mer är att jag vet att det här inte är rätt forum. Detta är inte frågor som hör hemma inom vänstern. I Norge är det, enligt Magnus Marsdal, Fremmskrittspartiet som tagit sig an de missnöjda papporna, i Sverige finns en opinion inom moderaterna (DN 17/7).
Ger man sig ut på nätet hamnar man snart hos mer eller mindre välartikulerade ”antifeminister”. Jag känner mig inte hemma där, men inte heller hos en vänster som oftast skildrar ensamstående pappor som incestmisstänkta och misshandlare.
Socialdemokraten Jens Orback blev symbol för den lagändring som 1998 tog bort det kvinnliga ”vetot” mot gemensam vårdnad, och få politiker har mött så mycket hat (googla honom!). Lagen ändrades delvis tillbaka 2006, med motiveringen att även misshandlande fäder hade fått behålla vårdnaden, och eftersom det antogs att utdragna rättegångar i sig var skadliga för barnen. Kritiken har sedan handlat om att vissa föräldrar hindrar medicinsk vård av sina barn, och bland andra juristprofessorn Johanna Schiratzki förordar att den gemensamma vårdnaden helt ska avskaffas (”gemensam vårdnad utan vetorätt”).
Naturligtvis måste man kunna skydda barn från misshandlande föräldrar. Men därifrån till att låta ”samarbetsproblem” vara grund för enskild vårdnad är steget stort. Visst är samtal bättre än domstolar och självklart ska läkare och inte föräldrar ta medicinska beslut som gäller barn, särskilt om det råder konflikt. Jag tror män och kvinnor har samma syn på det, men när praktiska invändningar av det slaget används för att befästa en ojämlik situation borde varningsklockor ringa även inom vänstern.