Jag hör några tonårstjejer berätta på radion om ständiga slagsmål och trakasserier vid busshållplatsen, ett ständigt skitsnackande överallt. De är inte alls förvånade över lördagsnattens våldsutbrott i Vännäs, när tiotals ortsbor drog omkring och skrämde upp flyktingfamiljer, kastade sten, skrek glåpord och försökte bryta sig in. Det enda som chockerar dem är att läsa i […]
Jag hör några tonårstjejer berätta på radion om ständiga slagsmål och trakasserier vid busshållplatsen, ett ständigt skitsnackande överallt.
De är inte alls förvånade över lördagsnattens våldsutbrott i Vännäs, när tiotals ortsbor drog omkring och skrämde upp flyktingfamiljer, kastade sten, skrek glåpord och försökte bryta sig in. Det enda som chockerar dem är att läsa i tidningen hur polisen försöker förklara bort det hela som ungdomsbråk. Deras analys är glasklar: Om inte detta är rasism, vad är då rasism?
Vännäs är inte Brandenburg, eller ens Klippan. Det finns ingen dominerande nazistisk ungdomskultur på orten. På söndagskvällen demonstrerade 300 personer till stöd för flyktingarna, kvällen därpå var de 700 och med en enig kommunstyrelse bakom sig. Så ser det inte ut på en ort där rasismen bitit sig fast.
Det som irriterar är snarare bristen på framförhållning. Den är typisk för så mycket av det antirasistiska arbetet. En manifestation organiseras efter ett våldsbrott, som nu i Vännäs, eller så kallar man till en motdemonstration på en plats där nazisterna slutligen samlat mod nog att ge sig ut och marschera.
Rasismen är inget som dyker upp bara ibland, den finns där hela tiden och därför räcker det inte att enbart reagera. Det behövs strukturer, både lokalt och centralt. Dit skulle de här tjejerna, liksom de blyga grabbarna som intervjuas på Västerbottenkurirens hemsida och berättar ungefär samma saker, ha kunnat vända sig med vad de visste.
En rådgivningstelefon, ett dokumentationscentrum, regelbundna antirasistiska ungdomskaféer – det finns många varianter men det väsentliga är kontinuiteten, att alltid finnas till hands.
Så brukar det inte fungera. Visserligen ger händelser av det här slaget ofta upphov till aktionsgrupper – och en sådan ska visst också bildas i Vännäs – men i brist på ekonomiskt stöd blir de i allmänhet kortlivade.
Till slut måste någon få betalt för att sköta rutinarbetet, om kommunen eller till exempel fackföreningarna betalar spelar mindre roll.
I tyska Köln möttes i lördags för andra gången på ett drygt halvår den högerextrema organisationen Pro Kölns ”antiislamiseringskongress” med massiva demonstrationer. Motdemonstranterna var visserligen färre den här gången – knappt 5000 – men det var också de cirka 350 tillresta ”kongressdeltagarna”, som inkluderade representanter för belgiska Vlaams belang, tjeckiska Národní strana och italienska Lega Nord. Pro Köln har velat profilera sig som det internationellt gångbara tyska alternativet, när de mer öppet militanta NPD och DVU straffat ut sig inför Europas högerpopulister. Därför har motdemonstrationerna i Köln haft en betydelse långt utöver Tyskland.
Huvudtalare var den kristdemokratiske borgmästaren Fritz Schramma, men såväl fackföreningar och kyrkor deltog, tillsammans med organiserade antirasister.
En sådan bredd, och framgång, hade inte varit möjlig utan det långsiktiga, tålmodiga arbetet i NS-Dokumentationszentrum der Stadt Köln, grundat 1988. Låt det vara läxan från denna dystra helg, som också såg våldsamma attacker mot en flyktingförläggning i centrala Aten.
Ledarkrönika