Mohamed Omar – så sent som i julas njöt jag av hans dikter – åker hem till Lasse Wilhelmson. Han frågar: ”Kan du berätta om det judiska inflytandet inom bolsjevismen och den tidiga Sovjetstaten?” Och Wilhelmson berättar. Judarna var ”totalt dominerande i den socialistiska rörelsen och bland bolsjevikerna”. Samtidigt var de ”tsarens hantlangare”. I bolsjevikisk […]
Mohamed Omar – så sent som i julas njöt jag av hans dikter – åker hem till Lasse Wilhelmson. Han frågar: ”Kan du berätta om det judiska inflytandet inom bolsjevismen och den tidiga Sovjetstaten?” Och Wilhelmson berättar.
Judarna var ”totalt dominerande i den socialistiska rörelsen och bland bolsjevikerna”. Samtidigt var de ”tsarens hantlangare”. I bolsjevikisk dräkt tog de över Ryssland, som de kontrollerade genom partiledningen, hemliga polisen och de beslutande församlingarna. ”Man kan fråga sig hur de kunde få en så totalt dominerande ställning, innan Stalin satte stopp för det.” Juden Trotskij stod i sold hos ”den judiske bankkapitalisten Rotschild”, som gav honom en egen limousin att glida runt i. Det var likadant i Tyskland, ja, överallt: ”den kommunistiska ideologin, den kommunistiska revolutionen, var sammanflätade med judiska intressen.”
Mohamed Omar antecknar.
Karl Marx, fortsätter Wilhelmson, betalades av Rotschild för att skriva Kapitalet. Hans dolda mentor var sionisten Moses Hess, som lärde honom att tro på judarna som ”den överlägsna rasen”.
Israel låg bakom 11 september. Mossad arrangerade bomberna i London. Det har funnits judefientlighet i historien, men ”det är judarna själva som genom sitt eget beteende har framkallat den”.
Och så till slut: ”den officiella bilden av Förintelsen”. Sex miljoner? Var kommer det ifrån? ”Redan på 1920-talet pratade sionister på Wall Street om 6 miljoner judar som skulle dö. Siffran kommer därifrån.”
Mohamed Omars idolintervju med Lasse Wilhelmson är det vämjeligaste jag har läst sedan – tja, sedan jag senast ägnade mig åt Wilhelmson och hans själsfränder. Men det finns en större plåga än vanligt i läsningen.
Jag tyckte om Mohamed Omar. När han skickade in en handfull dikter till Arbetaren föll jag för hans röst. Här talade en arbetarkille från Uppsala känsligt om sin vardag – och dessutom, lärde jag mig snart, bars han av en innerlig tro på islam. Kombinationen är inte vanlig i svensk offentlighet, men Omar utvecklade den i diktsamlingar, spred eftertänksamma betraktelser och delade med sig av sina nedslag i svensk-muslimsk kulturhistoria: jag fann honom ovärderlig.
Ridå.
När bomberna föll över Gaza slog något snett hos denne man. Aldrig tidigare hade han brytt sig om palestinierna, men plötsligt var Mohamed Omar deras mest heroiska försvarare: han bekände sig till islamismen! Han deklarerade att ”lagarna i Iran speglar det iranska folkets rättsmedvetande” – inklusive, får man förmoda, slöjtvånget, fackföreningsförbudet, dödsstraffet för bloggare.
Och nu detta. Mohamed Omar publicerar det mest hyperklassiska judehat på sin blogg och marknadsför det som den nedtystade sanningen.
Jag skickar ett mejl. Jag vädjar till honom att snabbt ta sitt förnuft till fånga i fråga om Förintelsen, försöker få honom att förstå vilken skada han gör sig själv och andra. Han förklarar att jag är sjuk ”som försvarar lögner”. När jag frågar vari exakt lögnerna består får jag ett rapp till svar: ”Hej då”.
Hej då, Mohamed Omar.