Arbetaren var långt ifrån ensam om att uppmärksamma den internationella kvinnodagen i år. Till och med ”de nya moderaterna” delade ut ris och ros i riktningar som nog för många upplevs som helt acceptabla ur feministisk synvinkel: till Sharaf hjältar för deras arbete mot hedersrelaterat våld och till en finansminister som nog faktiskt är feminist, […]
Arbetaren var långt ifrån ensam om att uppmärksamma den internationella kvinnodagen i år. Till och med ”de nya moderaterna” delade ut ris och ros i riktningar som nog för många upplevs som helt acceptabla ur feministisk synvinkel: till Sharaf hjältar för deras arbete mot hedersrelaterat våld och till en finansminister som nog faktiskt är feminist, om än alldeles högerskruvad. En liten känga gick till det medeltida Riddarhuset. Det ska väl moderater till att förfasa sig över att de är konservativa och förstockade.
Moderaterna är nog ganska ensamma om att vilja se en moderniserad adel, snarare än en avskaffad. Om nu någon behövde påminnas om att alla inte är lika och inte vill lika ens 8 mars.
Rapporteringen under kvinnodagen är ofta också internationell, även om det svenska, av allianspolitik omstajlade folkhemmet befinner sig i fokus. Slöjorna och huvuddukarna var givna inslag i de stora tidningarnas bildspel. Detta tygstycke har i nutiden laddats med så mycket av kön, makt och politik att det inte kan undvaras. Och de bärs också av många olika skäl och av mängder av kvinnor världen över.
SVT visade 9 mars den israeliska dokumentären En mammas val. Vi fick här möta Marisa från Cochabamba i Bolivia, som vid 22 års ålder hade två små barn, med begränsade möjligheter att försörja dem och sig själv på egen hand. Hon valde att göra det som många andra bolivianer gör: åka utomlands för att arbeta och få ihop pengar. Kvar hos hennes föräldrar lämnades barnen. Valet av land att arbeta i, Israel, var inte originellt – många andra bolivianer har sökt sig dit. Att hon blev hembiträde var än mindre unikt för en kvinna från ett av världens fattigare länder. Filmen är konstruerad som en gripande historia om Marisas återvändande efter femton års frånvaro, om hur oerhört svårt det är att återknyta kontakten med barn som hon inte ens känner igen. Men det finns fler saker som komplicerar bilden:
Det hus hon har tänkt att hon har sparat ihop till under alla år av hårt, uppenbart ”papperslöst arbete” är inte vad hon har trott, och framförallt inte färdigt. Marisa befinner sig fortfarande vid närmare 40 års ålder i den beroendeställning till sina föräldar som hon så tydligt vill slippa.
Mer än en gång får den sociala verkligheten i Cochabamba henne att säga att hon vill tillbaka till Tel Aviv; så mycket renare, så mycket mer frihet.
Mycket av historien är tämligen förutsägbar för den som har följt utvecklingen av globaliseringen och den internationella marknaden för ”hushållsnära tjänster”. Men när jag har tittat klart så är obehaget jag känner inte triggat bara av känslospelet runt den brutna mor-barnrelationen, utan lika mycket av hur lite av historien som filmteamet placerade i Israel. Vi får se några korta scener där Marisa effektivt torkar ur de stora välfyllda kylskåpen, putsar silver och pianon och så vidare.
Men sedan försvinner Israel raskt ur bild, och fattigdomen och desperationen blir Bolivias eget problem – den globala medelklassens bristande betalningsvilja något helt annat.
Dokumentären En mammas val går fortfarande att se på SVT Play