Mycket har hänt sedan Lotta Holmberg i Arbetaren 2002 väckte frågan om att organisera papperslösa. Men i LO verkar tiden ha stått still. Till LO:s kongress i maj föreslår ledningen åter att papperslösa inte ska kunna vara medlemmar, och med motiveringar som får Lotta Holmberg att skriva att de papperslösa och LO ”lever i olika världar”.
För sex år sedan skrev jag en artikel här i Arbetaren under rubriken ”Organisera de papperslösa” (Arbetaren 5/2002). Efter debatten som följde samlades vi – några medlemmar med och några medlemmar utan papper i Stockholms LS – för att komma på hur vi skulle realisera det hela. Den egentliga och aktiva organiseringen kom igång först i april 2004. Då bjöd vi in en medlem från CGT i Spanien som på en rad möten runt om i Sverige berättade om deras framgångsrika arbete. Sedan dess har det rullat på. Vi har visat att det som är möjligt i Spanien, Italien och USA också är möjligt här. Vi har skapat en plats för papperslösas fackliga arbete. Vi har nått framgångar genom förhandlingar, fackliga stridsåtgärder som blockader och uthängningar av arbetsköpare. Och under de två senaste åren har två andra LS i Stockholmsområdet, Skärholmen och Västerort, organiserat många papperslösa, blåst liv i registermetoden och vunnit många kamper.
Idebatten i Arbetaren 2002 deltog tre företrädare från LO. Byggnads dåvarande ordförande, Ove Bengtsberg, förnekade att Byggnadsarbetarförbundet, genom sina passkontroller på byggen i Skåne, jagade polska byggnadsarbetare. Polackerna var enligt honom inte arbetare utan företagare eftersom de hade f-skattesedel. Kurt Junesjö, dåvarande förbundsjurist på LO-TCO Rättskydd AB, skrev att fackföreningsrörelsens uppdrag är att bekämpa svartarbete och att försvara kollektivavtalen, som han såg som en garanti mot social dumpning. Thord Pettersson, integrationsansvarig på LO, argumenterade i sitt inlägg för en hårt reglerad invandring. Han avfärdade alla argument för fri invandring som högerpropaganda.
Sedan dess har frågan om papperslösa kommit upp på agendan på ett helt annat sätt. Exempelvis skriver inga journalister längre ”illegala invandrare”, vilket var vanligt då. Papperslösa har blivit ett etablerat begrepp, till en del beroende på SAC:s arbete men också tack vare andra organisationer som organiserar papperslösa.
Så när LO nu inför sin kongress i maj har ett helt stycke med rubriken ”Papperslösa arbetare” i kongressdokumentet blir jag nyfiken. Men i LO-borgen verkar tiden ha stått stilla.
LO vill forfarande inte organisera papperslösa. Och de skriver att ”LO är för en reglerad invandring och slår vakt om asylsystemet.” Men det är just det som är problemet. De papperslösa arbetare som finns i Sverige är till allra största delen personer som har sökt asyl, fått avslag på ansökan och därefter stannat kvar. En fackförening som vill ha trovärdighet i sitt arbete med att organisera papperslösa kan inte försvara den reglerade invandringen och slå vakt om asylsystemet. Gör man det får man inga papperslösa medlemmar. Och skulle man ändå få några så kan man inte försvara deras rättigheter fullt ut. Det går inte ihop.
Vid ett par tillfällen har jag deltagit i debatter om organisering av papperslösa med olika företrädare för förbund inom LO. Det jag bäst minns från de debatterna är att företrädarna för LO aldrig använde termen papperslösa och att de hyste en sådan tilltro till Utlänningslagen. De förde resonemang som att de som är flyktingar är de som får uppehållstillstånd, och att de som inte får uppehållstillstånd inte är flyktingar. Eftersom jag har en bakgrund bland annat i flyktingrörelsen i Sverige så vet jag att det inte stämmer. Alla flyktingar får inte uppehållstillstånd. Alla som är i behov av skydd får inte skydd. Under debatterna kändes det som att vi levde i olika världar, jag och männen från LO.
Vi i Stockholms LS organiserar inte papperslösa arbetare som en välgörenhetsåtgärd. Vi gör det inte för att vi tycker synd om dem som saknar papper. Vi gör det för att vi inser att vi har gemensamma intressen. Vi som har papper har inte några gemensamma intressen med kapitalet i Sverige eller med kapitalet någon annanstans i världen. Vi har gemensamma intressen med andra arbetare oavsett om de bor här eller på andra sidan havet. Oavsett vad de har eller inte har för stämplar i sina pass. Oavsett om de över huvud taget har pass. Vi gör det för att vi inser att vi varken kan försvara våra intressen eller vinna nya kamper om vi exkluderar dem som har det sämst. Gränser mellan länder finns till för att kapitalismen ska fungera. Vi behöver inga gränser.
Organiseringen av papperslösa är ett arbete mot den reglerade invandringen och ett sätt att motarbeta asylsystemet. Organisering av papperslösa är, liksom mycket annat arbete med flyktingar, irreguljära immigranter och ickemedborgare, ett sätt att undergräva nationsgränserna eller överskrida nationsgränserna.
LO, däremot, har en protektionistisk syn på migration. De anser att löntagarna och företagen i Sverige har gemensamma intressen. Därför ser de arbetare från andra nationer som konkurrenter. Det är sorgligt att LO försvarar ett system som dess medlemmar förlorar på. Hur kan man försvara ett system som leder till att människor avvisas till Mogadishu, Kabul och Bagdad? Vad tjänar LO på att deras (presumtiva) medlemmar dör i Somalia, i Afghanistan eller i Irak? Ingenting.
I de förslag och texter som jag har läst från LO finns ingen analys av migrationen i världen idag. Det är som att vi i Sverige är en ö, utan koppling till resten av världen, vare sig historiskt eller i detta nu. Utan koppling till kolonialism, globalisering och krig blir de papperslösa några som flyttar hit för att tjäna pengar och för att undkomma fattigdom och krig. De har ingenting med oss att göra. Vår verklighet, vårt välstånd, våra löner, våra regeringar har ingenting med deras villkor att göra förrän de dimper ner här.
Jag är heller inte okritisk till min egen fackförening i den här frågan. Även om SAC:s principförklaring slår fast att ”nationalstaten är oförenlig med socialismen” finns så vitt jag vet inga klara analyser och ställningstaganden när det gäller migration och gränser.
Men alla förbund inom LO resonerar inte som LO-ledningen. Den 12 februari presenterade Fastighetsanställdas förbund ”Projekt Rita”. Syftet med projektet har varit att utröna vilka möjligheter förbundet har att organisera eller stödja papperslösa arbetare. Projektet har utmynnat i en motion till LO-kongressen om ”att vi gemensamt inom LO utvecklar former för att organisera papperslösa och hävda deras rättigheter på arbetsmarknaden”. Motionen innehåller också krav om att LO ska verka för att de papperslösas arbete avkriminaliseras och för att papperslösa ska få fullvärdig sjukvård.
Hur LO-kongressen kommer att ställa sig till motionen kan vi ju inte veta nu. Men man kan gissa. LO-tidningen skrev den 12 februari att ”Motionen har fått visst stöd hos LO-ledningen, erfar [Fastighets ordförande] Hans Öhlund, däremot inte vad gäller själva organiseringen.”
Imaj 2005 sände SVT:s Uppdrag Granskning ett program om den svarta städbranschen. Reportern lurade oss i Papperslösagruppen genom att låtsas vara mycket intresserad av vårt fackliga arbete. Det var hon inte alls. Syftet var att komma i kontakt med papperslösa städare för att kunna göra ett program om skattesmitning och svartarbetare. En av dem som intervjuades i programmet var Gesa Markusson, ombud på Fastighets. Hennes första prioritet var att anmäla skattefusk – oavsett hur det gick för dem som arbetade på det skattefuskande företaget. Dagen efter att programmet sändes kontaktade den latinamerikanska närradiostationen Radio Andina oss. De hade i sin tur blivit kontaktade av ett femtiotal städare på ett av de anmälda företagen. Många av dem riskerade att få sparken efter att företaget de arbetade på hade anmälts. De ville byta fackförening och Radio Andina tyckte att de skulle gå med i Stockholms LS eftersom vi organiserade papperslösa.
Eftersom den här Uppdrag Granskning-historien fortfarande retar mig så är det glädjande att Fastighets verkar ha ändrat uppfattning även i denna fråga. Projektledaren Sten-Erik Johansson skriver: ”Det finns de som tycker att man ska drämma till så hårt det går mot dessa arbetsgivare när man upptäcker dem. Men då åker alla svartarbetande och papperslösa ut med badvattnet också. Ingen bryr sig om dem. Trots det tycker man att det har varit ett bra och riktigt fackligt värv att göra så. Jag tycker inte det.”
Fastighetsanställdas förbund menar att det lokala fackliga ombudet ska ta kontakt med den papperslösa arbetaren på arbetsplatsen och utreda arbetsvillkoren, och ser olika möjligheter att bistå dem. Men LO menar att fackets möjligheter att hjälpa papperslösa arbetare är starkt begränsade eftersom de normalt arbetar på arbetsplatser utan kollektivavtal. De skriver: ”Krav på likabehandling av de papperslösa med andra arbetstagare leder dessutom till att de blir kända av myndigheterna. Det kommer i sin tur att leda till att den papperslösa arbetaren blir utvisad utan att facket har någon rättslig möjlighet att kräva rimlig lön för det arbete som utförts”.
Här förstår jag inte LO:s logik. Varför måste krav på likabehandling leda till att papperslösa arbetare blir utvisade? Fackföreningar är inte skyldiga att rapportera sina medlemmar till några myndigheter, allra minst till Migrationsverket eller polisen, som är de myndigheter som kan utvisa arbetare.
Den korrekta strategin enligt både LO och Fastighets är att stärka den papperslösas ställning. De oseriösa arbetsgivarna ska straffas, inte de papperslösa. 2005 lade LO fram ett förslag som gick ut på att de arbetsköpare som anställer papperslösa skulle kunna dömas till att betala ett skadestånd. Skadeståndet skulle motsvara mellanskillnaden mellan den ”svarta” lönen och en normal lön för branschen. ”Om vårt förslag skulle genomföras skulle naturligtvis den som arbetar i Sverige illegalt fortfarande riskera utvisning vid upptäckt, men ett kraftigt skadestånd skulle ge en nystart i hemlandet” (DN 2005-07-20). Nu för LO fram samma förslag till sin kongress.
LO har mage att hävda att detta förslag skulle stärka de papperslösas ställning. Det visar hur långt från verkligheten LO-ledningen befinner sig. Vilka pengar behövs för en nystart i hemlandet för den som avvisas till ett fängelse i en öken i Eritrea? Alla papperslösa riskerar inte fängelse eller krig, men att säga att förslaget skulle stärka deras ställning är ett hån. Förslaget är en del av LO:s idé om ordning och reda på arbetsmarknaden (och ordning och reda i nationalstaten). Idén att papperslösa skulle ha intresse av den ordningen är främmande i alla fall för mig och den verklighet jag känner till.
Kan fackföreningar organisera arbetare som arbetar svart? Den frågan har diskuterats inom SAC ända sedan vi började organisera papperslösa. Vi i Stockholms LS Papperslösagrupp gör det. I förhandlingar kräver vi alltid vit lön. Men om förhandlingen gäller utebliven lön och den papperslösa har fått en del eller hela lönen svart så hindrar det oss inte att förhandla. Många arbetsköpare erbjuder enbart svart arbete till papperslösa som saknar arbetstillstånd. Andra arbetsköpare betalar en del av lönen svart och en annan del vitt. I takt med den ökade kontrollen inom restaurang- och byggbranschen betalar många arbetsköpare ut vit lön även till papperslösa som saknar arbetstillstånd.
Arbetsköparna brukar kräva att den papperslösa arbetaren lämnar sin skattsedel. På det sättet kommer de troligen undan med att ha handlat i god tro när de anställer papperslösa. Många papperslösa tror också att det är Skattemyndigheten som delar ut arbetstillstånd. Det finns väldigt många papperslösa arbetare som betalar skatt, ibland i flera år. Ändå har de inga sociala rättigheter som sjukvård, sjukpenning och socialbidrag. Det är märkligt att varken LO eller Fastighetsanställda tar upp den här problematiken, trots att den måste vara en stötesten även för dem. De väljer liksom att låtsas som att problemet inte finns.
Papperslösa arbetare lever under eländiga villkor. Det vet vi i papperslösagruppen och det vet numera många andra människor också. Men oavsett vilka lagar som skrivs och oavsett vilka kollektivavtal eller andra avtal undertecknas, så är det enda sättet att förändra situationen att organisera. Det räcker inte att skriva in folk som medlemmar. Det handlar om att vara trovärdig, att skapa en trovärdighet, att möta medlemmar. Organisering innebär att medlemmarna själva ska kunna kämpa för sina rättigheter, och det kan de göra först när de känner till sina rättigheter. Fackföreningen måste ha en vilja att gå utanför sina ramar. Det gäller både i förhandlingar med arbetsköpare men också i kontakten med medlemmar. Det kräver möten på andra språk, på andra tider, på andra platser.
Arbetarklassen förändrar sig i takt med att villkoren förändras, inte bara med tanke på de papperslösa. Arbetarklassen är inte längre, som för 50 år sedan, en homogen grupp som stannar på samma arbetsplats under hela sitt arbetsverksamma liv. Därför måste fackföreningar ändra sitt arbetssätt för att inte förlora sin trovärdighet (och sina medlemmar).
Lotta Holmberg är medlem i Stockholms LS papperslösagrupp
