Det är många borgerliga skribenter och politiker som nu sätter sin heder i pant hos en krögare i Stockholms innerstad. Centerpolitikerna Fredrick Federley och Annie Johansson, CUF:s ordförande Magnus Andersson, centerstudenternas ordförande Kristina Isaksson, Svenska dagbladets ledarskribent Maria Abrahamsson och en lång rad högerbloggare kritiserar SAC:s blockad mot restaurang Lilla Karachi och uppmanar i flera fall till aktivt blockadbryteri.
Det är heller inte första gången de ger uttryck för sitt förakt i samband med fackliga konflikter, vilket måste tas som intäkt för att temperaturen i klasskampen stiger i Sverige. Efter en parentes av föregiven ”fred” på arbetsmarknaden blir borgerligheten, och särskilt dess ungdomspolitiker, allt mer arroganta mot arbetarrörelsens stridsåtgärder. Att uppmana till ”stödätning” på en smittad restaurang är ingenting annat än strejkbryteri. Att som Magnus Andersson kalla blockadvakterna för ”oborstade snorungar” och företagaren för ”oskyldig” är inte bara fräckt, utan också dumdristigt.
Statistiken talar nämligen inte för att dessa debattörer får tillbaka sin heder. Sedan det så kallade Restaurangprojektet i Stockholms län startades för fem år sedan av Ekobrottsmyndigheten, Länsstyrelsen och Skatteverket har inte mindre än 290 förundersökningar om brott inletts, vilket hittills lett till 109 åtalade personer och 44 fängelsestraff. 80 förundersökningar pågår än, enligt Svenska Dagbladet i söndags.
Lägg till det medlemmen Muhammed Riaz vittnesmål: Hur han i två år arbetat sju dagar i veckan, 8 till 13 timmar om dagen, men bara fått ut delar av lönen vitt. Hur han efter att konflikten inleddes besöktes av en inflytelserik pakistanier som hotade att förtöra hans, och hans familjs, liv.
Dessutom har Muhammed Riaz fört noggranna anteckningar om sin arbetstid, och Stockholms LS Papperslösagrupp har samlat in vittnesmål som intygar att han arbetat långa dagar. Dessa vittnesmål motsäger krögarens advokats uppgifter om att Riaz ”inte var någon köksmästare direkt, bara flygbladsutdelare”.
Det allra mesta talar alltså för att Lilla Karachi har betett sig ohederligt.
Men föga förvånande står ord mot ord. De något smartare liberalerna tar inte ställning i skuldfrågan, utan gör det till en processfråga: Om brott har begåtts ska det avgöras i domstol. Att inte gå den vägen gör facket till en ”maffia”, som ”i värsta utpressarstil agerar inkassoföretag”, som Maria Abrahamsson skriver.
Problemet är att det är svårt att bevisa lönefusk. Trots starka indicier och vittnesmål är det inte säkert att det skulle hålla i en domstol. Genom kassafusk kan pengar smusslas undan och användas till svartbetalning utan att det syns i bokföringen. Dessutom är civilrättsliga mål dyra för den förlorande parten. Återstår att ge upp inför den utbredda exploateringen på Stockholms krogar – eller att ta strid med fackliga medel, som dessutom skyddas av grundlagen. Fackföreningar får varsla om blockader. Alla får dela ut flygblad och demonstrera. Det är till och med starkt sanktionerat i den svenska modellen att arbetsmarknadens parter gör upp i godo snarare än belastar rättssystemet.
De som bryr sig om rättigheter för arbetande och tycker att skattefusk och svartarbete bör stävjas bör alltså vara tacksamma för den här striden. Unghögerns gnäll är inte bara provocerande och osolidarisk. Den är dessutom okunnig.
