I januari tillträder Arbetarens tillförordnade chefredaktör Annie Hellquist. Vi ställde tre frågor till henne.
Du har tidigare varit reporter och medarbetare på tidningen Arbetaren, men sedan arbetat på annat håll. Vad har du gjort sedan dess?
– Jag jobbade på Arbetaren under 2011 och 2015 och skrev också krönikor för tidningen under en period. Däremellan jobbade jag några år med myndighets- och domstolsbevakning på en nyhetsbyrå som heter Siren, jag dök i allmänna handlingar, domar, rapporter och statistik. De senaste fyra åren har jag varit redaktör för magasinet ETC, där jag har framför allt har pysslat med fördjupande journalistik och drivit opinion. Jag har också skrivit en bok tillsammans med Fatemeh Khavari, ”Jag stannar till slutet”, om hennes liv och de unga afghanska flyktingarnas sittstrejk 2017 och Sveriges hantering av de ensamkommande från Afghanistan. Men jag har alltid saknat Arbetaren och det ska bli otroligt fint att jobba för tidningen igen.
ANNONS: GE DIG SJÄLV DEN PERFEKTA JULKLAPPEN! (Eller någon du tycker om.) ARBETARENPREN + JÄTTEFIN BOK – BARA 49 KR/MÅNAD! www.arbetaren.se/jul2019/
Vad har du för förväntningar på tidningen Arbetaren?
– Det är väl Arbetaren som ska ha förväntningar på mig?
– Jag har ett gäng förhoppningar om vad jag vill att vi ska kunna göra tillsammans. Jag hoppas bland annat att vi i och med den kommande digitala satsningen ska höras och synas betydligt mer i det digitala landskapet och nå fler läsare. Jag räknar också med att vi nitiskt kommer att fortsätta följa och rapportera om den maktförskjutning på arbetsmarknaden som nu håller på att genomföras. Som började med strejkrättsinskränkningen och nu fortsätter med Las. Och förstås berätta om motståndet mot denna utveckling. Det är en rapportering som Arbetaren har varit bäst på bland svenska tidningar.
Finns det några frågor du tycker är extra viktiga att lyfta i dag i en frihetlig pressröst som Arbetaren?
– Arbetaren har varit en unik och viktig tidning i det svenska medielandskapet i snart 100 år. På ett sätt är svaret på den frågan att Arbetaren ska göra det den alltid har gjort. Att vara en viktig antikapitalistisk, frihetlig och feministisk röst, särskilt i ljuset av de utmaningar med klimatkris och nyfascism som världen står inför. Det är viktigt att det finns röster som står kvar, grundade i sina värderingar, när resten av det politiska spektrat kantrar högerut och rasistisk retorik normaliseras.
– Men med det sagt så finns det ju mängder av frågor som är specifika för samtiden. Kapitalismens krafter är väldigt kreativa när det kommer till att hitta nya – vilket påfallande ofta innebär gamla – sätt att exploatera människor. Bland de gamla sätten som nu har kommit tillbaka är att vi ser daglönarnas återkomst i form av allt fler osäkra anställningar och gig-ekonomins framväxt. Bland de nya sätten ser vi hur våra beteenden och relationer i och med övervakningskapitalismen har blivit en vara. Konsekvenserna av det på våra samhällen och på demokratin är ännu oöverblickbara och det är en viktig fråga att följa.