Nu kan det tydligen sägas. Att arbetarnas löner halkade efter tjänstemännens under så många år berodde på ett misstag, en felaktig analys. Så måste man tolka LO-ekonomernas konjunkturrapport Ekonomiska utsikter hösten 2007 som släpptes i förra veckan.
Under ett decennium har tjänstemännens löner varje år ökat med ungefär 1 procent mer än arbetarnas, vilket är en bidragande orsak till att inkomstklyftorna i Sverige år 2006 var större än tidigare uppmätt, enligt färska uppgifter från Statistiska centralbyrån (även om den enskilt största orsaken är de ojämnt fördelade inkomsterna från kapital, främst aktier). Nu tycks dock trenden vara bruten, och löneökningarna för arbetare och tjänstemän förväntas vara ungefär lika höga de kommande åren. Notera dock att detta innebär fortsatt ökande skillnader i kronor räknat.
Orsaken, enligt LO-ekonomerna, är att de inför årets avtalsrörelse rekommenderade LO att plocka ut så stor del av löneutrymmet som möjligt i centrala avtal. I de tre föregående avtalsrörelserna gick LO i stället frivilligt med på att lägga sina lönekrav i underkant, i det ädla syftet att därmed öka sysselsättningen (lägre löner = fler anställda, enligt den heliga lagen om utbud och efterfrågan).
Men så blev det inte. Företagen anställde inte mer när arbetarna avstod från löneökningar. Istället tuggade tjänstemännen i sig den delen av lönekakan som LO-facken avstod ifrån.
Detta har påpekats gång på gång, i denna tidning och på andra håll. Exempelvis startade Metallklubben på ABB 2005 ett upprop som krävde 1000 kronor mer i lön eftersom tjänstemännens löner dragit ifrån lokalt medan arbetarnas löneutveckling bakbundits av industriavtalets strikta lönenormer.
Nu erkänner LO-ekonomerna indirekt sitt och LO:s misstag. I LO-tidningens sammanfattning: ”Ett annat vägval skulle vara att ta ut lägre löner och i stället använda utrymmet som blir kvar till att skapa fler jobb. Under tre tidigare avtalsrörelser har denna strategi inte fungerat utan de extra pengarna har i stället hamnat i tjänstemännens lönekuvert.” Därför gjorde LO-ekonomerna inför årets avtalsrörelse helt om och rekommenderade LO att ta ut hela löneutrymmet (även om deras uppskattning av löneutrymmet var onödigt lågt).
Bättre sent än aldrig, kan man ju tycka, men att det skulle ta nästan tio år?
Nu fattas LO-ekonomernas beslut förvisso inte i ett vakuum, och deras rekommendationer är knappast det enda som avgör lönekampens utgång. Tack vare irritationen över de ohemula vinster som näringslivet genererat på senare år och över hur frikostigt de har belönat sina vd:ar och aktieägare blev det svårt för LO-ledningen att fortsätta ge bort löneutrymme åt tjänstemännen. Och tack vare den kamplust som den borgerliga regeringen piskade upp under förra höstens a-kassestrid blev det i stort sett omöjligt att inte gå på offensiven. Kanske bidrog också den tämligen eniga front som LO-samordningen – trots IF Metalls gnissel kring jämställdhetspotten – förmådde bjuda motståndet till att något förskjuta styrkeförhållandena.
Så även om resultatet av 2007 års avtalsrörelse blev bättre än på länge, kan man invända att LO försatte en historisk chans att nå ännu längre – att få löneklyftorna att åter börja minska.
