En siffra flimrar förbi i nyhetsflödet. 1,5 miljoner människor har fått sina skördar och hem förstörda av skyfall i Afrika. Hittills har några hundra lik vittjats fram i de översvämmade landsbygdsområdena. Svarta kvinnor som köar för mat och vatten i något solstekt flyktingläger, legioner av svarta som vadar genom floder i ett tropiskt landskap, hjälpsändningskris […]
En siffra flimrar förbi i nyhetsflödet. 1,5 miljoner människor har fått sina skördar och hem förstörda av skyfall i Afrika. Hittills har några hundra lik vittjats fram i de översvämmade landsbygdsområdena. Svarta kvinnor som köar för mat och vatten i något solstekt flyktingläger, legioner av svarta som vadar genom floder i ett tropiskt landskap, hjälpsändningskris och epidemier – allt för att det har regnat. Shit happens in nature, liksom. Ännu en i raden av extrema väderhändelser på sistone och den sorteras fortfarande med samma självklara reflex in i kategorin opolitiska katastrofer.
Men det är ju mord. Det är ingenting annat än fjärrstyrt, objektivt massmord, i kallt beråd, med fullständigt glasklar kännedom om effekterna.
Vetenskapen är otvetydig. Accelererande koldioxidutsläpp betyder inte bara – eller ens främst – höjd medeltemperatur, utan mer extrema variationer. Nederbördens nya mönster är det främsta exemplet: genomsnittet av regn förändras inte så mycket som fördelningen på ytterligheter. Många av de länder som berörs den här gången, som Sudan, Tchad, Niger och Mali, har sedan klimatet blev varmare i mitten av 1970-talet lidit av utdragen torka. Men så plötsligt kommer regnet, och då kommer det från hällande himlar, allt på en gång i extrema störtfloder som den torra marken inte har en chans att absorbera: hem, byar, odlingar och människor sveps med. Det senaste året har flera forskningsrapporter fastslagit att mönstret redan är här, i de flesta delar av världen, i Indien, Stilla havets övärld, Afrika: i allmänhet samma eller något mindre mängder av regn, men längre perioder av torka och fruktansv
ärda skyfall när molnen till slut kommer. Likafullt kan Svenska Dagbladet viga en helsida åt översvämningskatastrofen utan att nämna klimatet med ett enda ord.
Det tas för givet – som vi alltid får oss inmatat av mainstreammeterologer och kommentatorer som litar mer till konservativt konsensus än den kritiska forskningsfronten – att ingen enskild händelse kan förklaras med den globala uppvärmningen.
Varje gång det är dags igen, om det så är Gudrun i Småland, översvämningar i Oxford eller Grekland i brand får vi veta att det rör sig om naturliga fenomen, om sådant som skulle kunna hända i alla fall, utan mänsklig uppvärmning.
Människor kan dö i lungcancer utan att röka.
Men parallellen haltar, för i det här fallet är det inte de översvämmade länderna själva som har sugit på cigarren. Tre länder har hittills proklamerat nationell katastrof: Togo, Ghana och Burkina Faso. På listan över koldioxidutsläpp per capita i världens länder ligger de på nummer 168, 169 respektive 195. De som drunknar dör varken naturligt eller av egen självförvållan. De dödas av de accelererande koldioxidutsläppen. Utsläppen har fullkomligt löpt amok, i exakt samma takt som den globala kapitalackumulationen gått upp i spinn efter det tidiga 1970-talets kris.
Så låt oss för en gång skull nu tala öppet om det som händer. Miljoner människor fördrivs från sina hem och hundratals dödas av en skenande ansamling av kapital, omsatt i klimatfenomen via sitt uttag av fossila bränslen.
Vårt klimat är nu ett medium för kapitalackumulationens effekter. Den gamla liberala käpphästen om att den enes rikedom inte är ett problem för den fattige – den fattiges problem är hennes fattigdom – har visat sig genomfalsk.
Den ene dödar den andre med sin rikedom.