Efter år av borgerliga kampanjer mot fackföreningarnas konflikträtt och svikna löften från regeringar av olika kulörer satte sig LO och SAF på Grand Hôtel i Saltsjöbaden och förhandlade fram ett huvudavtal, kallat Saltsjöbadsavtalet. Själva undertecknandet den 20 december 1938 kunde dock inte ske på orten som givit avtalet dess namn – då rådde nämligen konflikt på hotellet!
Med Saltsjöbadsavtalet avslutades en era av hårda klasstrider och ersattes av en samförståndsanda mellan arbete och kapital. Partssammansatta nämnder och centralisering av LO-förbundens konflikträtt skiftades mot varselplikt vid uppsägningar.
Därmed lade också den reformistiska arbetarrörelsen sitt befrielseprojekt i frysboxen. I stället för kamp för att befria arbetarklassen från lönearbetets bojor prioriterades centralt framförhandlade välfärdsförbättringar under noggrann översyn av stat och kapital. LO valde brödet före friheten, i stället för att kräva både och.
När Svenskt Näringsliv förra fredagen bjöd in LO och PTK till förhandlingar om ett nytt huvudavtal – pressmeddelandet bar rubriken ”Dags att väcka liv i Saltsjöbadsandan” – handlar det återigen främst om att skärpa de konfliktregler som är en nagel i borgarnas ögon. De vill inskränka rätten till sympatiåtgärder och införa så kallade proportionalitetskrav vid stridsåtgärder. Deras andra strävan gäller anställningstryggheten. De vill återupprätta Saltsjöbadsavtalets partssammansatta skiljenämnder, vilket i praktiken innebär ett skrotande (eller åsidosättande) av Lagen om anställningsskydd, Las, med sina regler vid uppsägningar. Las har stora brister, men det finns ingen anledning att tro att en ny överenskommelse skulle skapa större anställningstrygghet för exempelvis gravida eller stridbara arbetare.
Svenskt Näringsliv agerar utifrån en styrkeposition – i ryggen har de en borgerlig regering och en närmast unison pressmobb som hetsar mot facket. Samtidigt har regeringen förbundit sig att under åtminstone denna mandatperiod låta arbetsrätten vila. Hur den agerar bakom kulisserna vet vi däremot inte. De kan mycket väl ha utövat påtryckningar på parterna: Förhandla, annars stiftar vi nya lagar.
LO har sedan Wanja Lundby-Wedins utspel under Almedalsveckan i somras hållit förhandlingsdörren öppen. Även LO-ledningen ogillar att självständiga förbund (främst SAC och Hamnarbetarförbundet) vägrar att rätta sig i samförståndsledet. Samtidigt lovar LO att inte tumma på själva strejkrätten. LO:s avtalssekreterare Erland Olausson har antytt var de är beredda att kompromissa: Kring varseltidens längd och medlarnas mandat. Ytterligare förlängd varseltid, den är redan sju arbetsdagar, och ännu starkare mandat åt medlare, de kan redan skjuta upp konflikter, skulle ytterligare inskränka fackföreningarnas frihet att ta till stridsåtgärder. I utbyte säger sig Erlandsson vilja ha mer stöd vid omställningar och förbättringar på arbetsmiljöområdet.
Förhandlingarna har ännu inte startat, men vi anar definitivt oråd. Det förefaller som om LO är berett att ytterligare centralisera makten, därmed frånta medlemmar och arbetarkollektiv verktyg för sin befrielse, mot ett köttben som slängs till dem från ledningen: En omställningsförsäkring, eller vad det nu kan bli. I utbyte mot några brödsmulor blir friheten kvar i frysen.
