”Tack Gud. Äntligen olja. Tack Gud!” Så löd rubrikerna i Accra Daily Mail häromveckan, sedan ett brittisk oljebolag ropat heureka utanför Ghanas kust: 600 miljoner fat olja i vad som tros vara ytskiktet på ett väldigt fält.Inget konstigt med det. Som dagens världskapitalism ser ut har länder i periferin goda skäl att uppfatta oljereserver som […]
”Tack Gud. Äntligen olja. Tack Gud!” Så löd rubrikerna i Accra Daily Mail häromveckan, sedan ett brittisk oljebolag ropat heureka utanför Ghanas kust: 600 miljoner fat olja i vad som tros vara ytskiktet på ett väldigt fält.
Inget konstigt med det. Som dagens världskapitalism ser ut har länder i periferin goda skäl att uppfatta oljereserver som en frälsning: de ger dem garanterat inflöde av kapital i vad som i övrigt ofta är öken. Så är exempelvis fallet med Irak, vars intäkter till 95 procent kommer från oljan. Problemet för irakierna är bara att västvärldens kapital står i begrepp att snuva dem på guldet (se förra veckans ledarkrönika). Nu pågår en massiv facklig och folklig mobilisering för att koppla ett inhemskt grepp om det.
Inget konstigt med det heller.
Men om inte biosfären ska bryta ihop fullständigt måste utsläppen av koldioxid stoppas med tvärbromseffekt. Nu. Det betyder, annorlunda uttryckt, att de fossila bränslena måste stanna under marken. Oljan må finnas utanför Ghanas kust, under Iraks sand, i det fattigaste av fattiga länder som skriker efter en inkomstkälla, men det objektiva intresset för mänskligheten i allmänhet – och för fattiga, arbetande, särskilt sårbara människor i synnerhet – är att ingen pumpar upp dem alls.
Hur ska man kunna övertyga stater och massor i periferin om detta? Och hur ska en progressiv klimatrörelse förhålla sig till de militanta arbetarkollektiv som, från Ecuador till Indonesien, slåss för sina löner, villkor och arbeten på oljefält? Irakiska arbetare må ha ett långsiktigt intresse av att förhindra en skenande uppvärmning – men om man ber dem stänga av sina pumpar lär de säga Nej. Vi har inget annat sätt att få bröd till barnen.
En organisation som brottats med detta dilemma är Londonbaserade Platform. Den ägnar sig åt att förfölja västerländska oljebolag för deras klimatbrott och stödja oljearbetarkamp, inte minst i Irak. Platforms aktivister medger att lösningen inte är enkel, men ur problemets vinkel är saken inte svår: västvärldens oljekapital är skyldigt till både uppvärmningen och utsugningen. Det eftersträvar så snabb utvinning av olja som möjligt, med så lite inkomster för arbete och periferi som möjligt. Fienden är En, i atmosfären såväl som på de irakiska gatorna. Men hur är det med motståndet?
Platform talar om ”resursdemokrati” som en möjlig utväg. Under en övergångsperiod, på väg till ett samhälle utan oljeförbrukning, måste oljereserverna underställas demokratisk kontroll i hemländerna. Om Exxon, BP och de andra oljejättarna har ohämmad tillgång till världens oljefält kommer inga droppar att lämnas i fred. Jämför med exempelvis Iran, som med sin strikta statliga kontroll pumpar långsammare än de flesta.
Å andra sidan lär också ”resursdemokratier” försöka fortsätta exportera olja så länge de kan. Om de inte har några andra resurser.
Många av dem har det. Länderna i Mellanöstern skulle kunna försörja stora delar av världen med sina bokstavligen outtömliga ökenfält av solljus. Men det kräver de största och snabbaste planekonomiska – för att inte säga kommandoekonomiska – megaomställningarna i modern världshistoria. Är de möjliga? Och än mer: om hela planetens framtid står på spel, kan de då lämnas i händerna på berörda stater, deras invånare, deras fack?
Det tål att funderas på för den klimatrörelse som förhoppningsvis tar över den politiska världsscenen de kommande åren.