Mitt i alltihopa förstår jag min bundenhet till Göteborgs kajer. Dramatiska delar av min släkthistoria har utspelats här. Själv jobbar jag i en gammal snusfabrik vid Drömmarnas kaj. En charmig och ganska stökig sträcka, tillhåll för människor med båtdrömmar, drogdrömmar och skrov i mer eller mindre farbart skick.Precis här, vid kajkanten, hittades min farfar i […]
Mitt i alltihopa förstår jag min bundenhet till Göteborgs kajer. Dramatiska delar av min släkthistoria har utspelats här. Själv jobbar jag i en gammal snusfabrik vid Drömmarnas kaj. En charmig och ganska stökig sträcka, tillhåll för människor med båtdrömmar, drogdrömmar och skrov i mer eller mindre farbart skick.
Precis här, vid kajkanten, hittades min farfar i maj 1956. Han gick som vanligt till jobbet på Svenska Kullagerfabriken, trots sin tbc, i mars. Kom aldrig fram. Efterlystes i radio. Självmord. Skam. Farmor Elvira bet ihop, jobbade ännu hårdare och saken nämndes inte vidare. Hon hade fler smärtsamma avsked bakom sig.
Hennes bror Oscar sändes tolv år gammal till Amerika 1912 för att familjen i Småland inte kunde försörja alla barn. Skam igen. Onämnbart. Jag korsade hans väg 1990 när jag fick kontor i en gammal textilfabrik vid Amerikakajen. Då kände jag inte till Oscar, förrän det en dag på ringde på telefonen: ”Hi, my name is Sue Davidson and I think I am your cousin”. Och det var hon. Hon bor i Seattle, kom till Göteborg och bodde på vandrarhem vid Packhuskajen. Plötsligt fick jag en ny släkt. Oscars namn finns inpräntat i muren till emigranternas minne på Ellis Island i New York. Han förlät aldrig sin familj för att han skickades i väg som ”slavarbetare”, och höll inte kontakten. Men när jag gick igenom farmors saker efter att hon dog 2001 hittade jag ett foto av Oscar, daterat 1975, samma år han dog. Ingen vet hur hon fick det.
Knappt hade jag sansat mig förrän vår vaktmästare Gösta i huset vid Amerikakajen sade att han kände igen mig. ”Omöjligt”, sa jag. Någon dag senare kom han med ett personalblad från 1952. ”Du är lik honom”, sa han och pekade på ett foto. Av min morbror. Och då mindes jag vagt att jag hört att morbror hade arbetat i en textilfabrik. Vårt kontor låg i arbetarnas rökrum, högst upp på taket. ”Han fick ju sparken”, sa Gösta. ”Fick han det?”, undrade jag. ”Ja, han var ju sån.”
Med det menades att han var bög. I femtiotalets homofientliga Göteborg. Jag drog historien ur morbror innan han dog. Han nekades jobb i Göteborg och flyttade till Malmö. Mormor också. Skammen tog hårt. Men det visade sig att kajen också gett morbror stor glädje. Där hade han träffat sin älskade som jobbade på Svenska Amerika Linien, som angjorde just Amerikakajen. Om det homolivet ombord har sociologen Arne Nilsson forskat. Det var föga känt i den officiella historien att en stor del av personalen var homosexuella män. Morbror och hans man fick 40 år tillsammans.
De här personernas liv formades av kön, klass och sexuell läggning. Och den skam som dessa maktordningar för med sig. Underhundarnas skam. Inte konstigt att man blir feminist.