Freddie Svensson och Nancy Ertl hade arbetat på Tallgatans LSS-boende för autistiska i tre respektive närmare fyra år när den konflikt som till slut ledde till polisattacken den 21 juli började. – Nästan hela den tiden som timvikarie, efter nästan tre år fick jag till slut ett månadsvik, konstaterar Freddie Svensson. – Tre år som […]
Freddie Svensson och Nancy Ertl hade arbetat på Tallgatans LSS-boende för autistiska i tre respektive närmare fyra år när den konflikt som till slut ledde till polisattacken den 21 juli började.
– Nästan hela den tiden som timvikarie, efter nästan tre år fick jag till slut ett månadsvik, konstaterar Freddie Svensson.
– Tre år som timvikarie innan jag fick ett friårsvikariat, säger Nancy Ertl.
Lönen var inte heller något vidare – Freddie Svensson gick med i syndikalisterna mycket på grund av det dåliga utfallet av Kommunals strejk 2003 – och tidvis blev det stressigt när det sparades in på sjukvikarier och bemanningen var för gles. Särskilt under sista året kändes nedskärningarna tunga, tycker Nancy Ertl. Men en sak trivdes de bägge mycket bra med: sina arbetskamrater.
– Vi var en mycket sammansvetsad grupp, ett lag. Det blir så när man spenderar 8,5 timmar om dagen tillsammans i flera år, mer tid än man spenderar med sina vänner. Vi var självgående och hade våra rutiner för hur saker skulle göras och det fick vi också beröm för av vissa chefer, säger Freddie Svensson.
I april, på en personalkonferens, fick gruppen så beskedet att Freddie Svensson skulle omplaceras till ett annat boende.
– Det kom som en blixt från klar himmel. Några i personalen började gråta. Alla tolv anställda skrev under ett papper om att vi var emot det. Vi försökte få en förklaring till vad problemet var, så att vi skulle kunna lösa det genom samtal inom personalgruppen, men de hade bestämt sig, säger Nancy Ertl.
– Den enda förklaringen jag fick var att de ville ”ha in nytt blod”. Kanske var det för att vi strax innan hade framfört kritiska synpunkter på chefen. Kanske var det för att de ville splittra upp oss, för kort efteråt kom det upp nya regler, om vilken mat vi skulle laga och annat som vi annars alltid löst själva, säger Freddie Svensson.
För att häva omplaceringen satte den syndikalistiska sektionen på boendet arbetsuppgifter i blockad, och blockadvakter delade ut flygblad utanför lokalen. Stadsdelsförvaltningen svarade med att kalla in ett vaktbolag. Efter en kort tid fick också Nancy Ertl veta att hon skulle omplaceras – och därefter sägas upp på grund av arbetsbrist efter en månad på det nya stället.
– Två dagar efter det vet jag att de tog in en ny vikarie. Det fanns arbete, berättar Nancy Ertl.
Genom att hon vägrade omplaceringen, ansåg arbetsgivaren också att hon förlorat sin förtur till nyanställningar.
Konflikten har nu pågått i tre månader.
– För mig handlade det här från början om att jag ville ha tillbaka mitt jobb helt enkelt, men efter hand ser jag det i ett lite större perspektiv också. Jag tänker på hur kommunen utnyttjar alla osäkra anställningar, hur det inte finns något medbestämmande. De ser en som en sak som de kan göra vad som helst med, flytta runt hur som helst utan att tillfråga en, utan att ange skäl, säger Freddie Svensson.
Sektionen började blockera stadsdelsförvaltningen för att undvika påfrestningarna det innebar för boende att föra striden på själva boendet.
– Det är tråkigt att vi behövt ta det så långt, det är inget självändamål för mig att ställa till ett jävla liv. Men alla förhandlingar blev bara spel för gallerierna. Det här har blivit en prestigesak för kommunen, de vill visa att de bestämmer. Vi vill visa att de inte har rätt att behandla människor hur som helst, säger Freddie Svensson.