Arbetarrörelsen och miljörörelsen har ofta haft svårt att gå hand i hand. Det senaste exemplet var när LO-förbundet Transport gick ut hårt mot förslaget på att införa flygskatt, vilket de såg som ett hot mot medlemmars jobb. Kritiken var inte helt poänglös men andades samtidigt ointresse för flygtrafikens fullständigt förödande effekter för klimatet. Det är […]
Arbetarrörelsen och miljörörelsen har ofta haft svårt att gå hand i hand. Det senaste exemplet var när LO-förbundet Transport gick ut hårt mot förslaget på att införa flygskatt, vilket de såg som ett hot mot medlemmars jobb. Kritiken var inte helt poänglös men andades samtidigt ointresse för flygtrafikens fullständigt förödande effekter för klimatet.
Det är lätt att vara ytterst kritisk mot ”betongsossarnas” korta perspektiv, dess starka fokus på tillväxt och höga företagsvinster – åsikter som i allt väsentligt delas av borgarna, och som är huvudorsaken till att planeten nu hotas.
Samtidigt kan kritik riktas även mot miljörörelsen för bristande klassperspektiv, livsstilism och ibland fientlighet mot all teknisk och ekonomisk utveckling – absurt i en värld med så många ouppfyllda begär.
Men eftersom genuina dilemman kan uppstå för den som bryr sig både om socialism och miljö måste en prioriteringsordning göras klar. Inte ens Transport kan egentligen behöva någon motivering till att det ligger även i deras medlemmars intresse att människors överlevnad inte hotas av temperaturökningar eller nedsmutsning av jord, luft och vatten.
En klimatomställning är nödvändig, trots att den lär komma i konflikt med vissa arbetargruppers omedelbara intressen. Men detta måste lindras av samhälleliga åtgärder, som omställningsbidrag som ger nya möjligheter till inkomst och sysselsättning.
När det däremot gäller mer perifera miljövårdsintressen bör större vikt ges åt andra frågor. Att bygga nya motorvägar, som nu Norra länken i Stockholm, är helt galet ur klimatsynpunkt. Men det blir inte mindre galet av att bygget fördyras med hundratals miljoner kronor för att bevara gräset i ett litet parkområde.
När det kommer till klimatfrågor däremot är motsättningen mellan arbete och miljö skenbar. Här måste i stället en ny, bred allians till.
I Storbritannien är en sådan under uppsegling. En tvärpolitisk parlamentsgrupp, All-Party Parlamentary Climate Change Group, har nyligen gått ut med krav på att ransonera koldioxidanvändningen, både på individnivå och på nationsnivå. Det är den ytterst goda idén om ”contraction and convergence” (se Arbetaren 47/2005) som fått genomslag. Den bygger på att ett tak sätts på hur mycket koldioxidutsläpp atmosfären klarar av, och att utsläppsrättigheter fördelas jämnt mellan länderna utifrån befolkningsmängd. Det innebär att fattiga länder under taket fortfarande har utrymme för industriell utveckling och under tiden kan sälja outnyttjade utsläppsrättigheter till rikare länder.
I det brittiska förslaget skulle det kunna innebära att alla medborgare får ett ”ransoneringskort” med rätt att släppa ut en viss mängd koldioxid per år, vilket även det bör leda till en ekonomisk utjämning mellan fattiga och rika.
Man kan rent principiellt invända mot att någon ska kunna köpa sig rätten att förstöra miljön. Men till skillnad från när ekonomiska styrmedel annars används, som vid bensinskatt eller trängselskatt, sätts här ett tak för totalkonsumtionen. Den som vill överskrida sin kvot får betala till någon fattig. Det är helt enkelt en smart kombination av plan och marknad.
Modellen visar att hållbar utveckling och sociala framsteg inte är en motsättning, utan tvärtom måste gå hand i hand.